Den äldre, bevarade östsvenska musiken består till största delen av sextondelspolskor, eller polonäser. Men det finns en rik skatt av andra låttyper också: markerade polskor, långdanser och nyare dansmelodier (1800-tal och framåt) som valser, schottisar och polketter. Flertalet går i dur, men mollpolskorna ligger mig själv särskilt varmt om hjärtat.
Glöm inte heller alla de brudmarscher, engelskor, vismelodier och annat som kryddar låtskatten.
Här kommer jag att med oregelbundna mellanrum "blogga" låtar som jag tycker om, med tyngdpunkt på sådana som har sitt ursprung i mina hemtrakter - Kinda med omnejd. Låtarna framförs på de instrument som jag trakterar, främst säckpipan och fiolen, och kanske kan vara en inspiration för dig som är intresserad av att själv spela de här melodierna. Eftersom jag tycker det är så spännande med historiken bakom varje låt följer det med en liten inramande berättelse i den mån jag har någon sådan. En del av spelmännen kan du läsa mer om på andra ställen här på hemsidan, och instrumenten har också sin egen avdelning som du når här.
Emilias och Kalles bröllopsvals
En liten vals till barnens kusin Kalle och hans fru Emilia. Den går såklart i moll eftersom jag tycker det finns något vemodigt i ett bröllop mitt i all glädje. På själva bröllopet blev det lite av en antiklimax när jag skulle spela den, eftersom jag hade glömt själva spelpipan (chantern) hemma. Men nu finns den här i alla fall. Hoppas den för lite lycka med sig i det nya äktenskapet.
Brudlåt till Klara och Erik
Den här lilla marschen gjorde jag till systerdottern Klara och hennes (numera) man Erik när de gifte sig. Traditionen lär bjuda att en repris ska gå i moll för att symbolisera moderns sorg över att förlora en dotter. Det uppvägs dock av att resten går i dur, för att symbolisera glädjen över att ha fått en ny svärson. I det här fallet tror jag mig veta att glädjen överskuggar allt annat och låten både börjar och slutar därför i dur.
Två polskor efter Carl Nilsson, Efsinge
Från den lilla byn Efsinge utanför Rimforsa kommer en notsamling som tillhört en spelman vid namn Carl Nilsson. Den är daterad sent 1700-tal och låtarna är överlag typiska för trakten. Här spelar jag och sonen Axel två sammankopplade polskor. Båda två finns i flera olika varianter i östgötska och småländska notsamlingar från den här tiden. Men vi gillar att kalla dem Efsingepolskor. Inspelningen är från vår konsert i Affären Svalsjö utanför Kisa i augusti 2015.
Polska efter CG Åstrand, Horn
Den här polskan tillhör de mer ovanliga, markerade varianterna (“Rundpolska” säger vi i Småland och Östergötland). Den är efter CG Åstrand, uppteckad i Svenska Låtar, men den här varianten har sonen Axel lärt sig av Pelle Björnlert och jag har i min tur fått lära mig den av Axel. Triolerna är nog Pelle Björnlerts påfund, men det svänger bra så vi har med glädje tagit till oss dem. Inspelningen är från min och Axels konsert i Affären Svalsjö i augusti 2015.
Polska efter Andreas Dahlgren, Tryserum
Andreas Dahlgren var under 1700-talets mitt organist och mycket annat vid godset Fogelvik i Tryserum i norra Småland. Han var också en framstående spelman och efter honom finns några av de vackraste och sirligaste polonäs-polskorna bevarade. Det här är en favorit. Jag har haft den på fiol- och nyckelharpsrepertoaren under flera år, men för ett tag sedan bestämde jag mig för att bearbeta den så den fungerar på säckpipan också. Det innebar att några takter måste göras om en del, men känslan och melodin finns kvar. Jag spelar på den säckpipa som Max Persson byggt, med dubbla borduner, som kan utnyttjas till att göra spelet lite mer varierat.
Slängpolska efter Anders Dahlgren
Dahlgren var organist och mycket annat i Fogelvik på 1700-talet och efter honom finns en rad fina polonäspolskor bevarade. Slottets spelmän, dvs jag själv, Bengt Ståhlbom och Mats Lundborg har som specialitet att vårda låtskatten efter Ragnar Andersson i Gärdsnäs - han som bodde i den lilla stugan med det stora namnet, “Slottet”. Men tyvärr var Ragnars slängpolskerepertoar ganska begränsad. Eftersom vi älskar polonäserna spelar vi därför också många låtar efter de gamla spelmännen från trakten, exempelvis då Dahlgren. Det här är en mycket typisk slängpolskemelodi som uppskattades av dansarna på den här kvällen i logen vid Vårdnäs en junikväll 2014.
Schottis efter Ragnar Andersson
Ragnar Andersson var en traditionsspelman av det mest genuina slaget, med en repertoar som var typisk för spelmännen runt sekelskiftet 18-1900-tal. Jag, Bengt Ståhlbom och Mats Lundborg tillbringade många timmar med honom i hans kök och på andra ställen där vi fick spela med honom och lära oss hans låtar. Hans lilla stuga, med det storslagna namnet “Slottet”, blev vår egen lilla musikhögskola och i dag förvaltar vi hans låtar och hans tradition i vår spelmanstrio “Slottets spelmän”. Här framför vi en schottis efter Ragnar på en danskväll i Vårdnäs söder om Linköping. Vi spelar på tre fioler med resonanssträngar, alla byggda av Kåre Leonard Knudsen - bara det måste vara lite unikt.
Visa efter Wiede och polska från Tidersrum
Levin Christian Wiede, präst på Vikbolandet i Östergötland, samlade in låtar och visor under 1700-talets senare del och många av dem gör sig mycket bra på säckpipa. Den här visans text inleds med raderna “Brännvin är mitt enda guld, som kan mina fel förgylla…”. Textens fortsättning visar att det inte bara är gyllene skimmer runt supandet. Här kopplar jag ihop den med en vispolska från Tidersrum, upptecknad av Per Johansson: “Ge mig ett par nya skor, de gamla har jag dansat sönder”. Säckpipan jag spelar på är min nya favorit, Max Perssons fantastiska bygge med dubbla borduner - här använder jag dem till att bygga upp låten och skapa lite mer variation i spelet.
Polska efter Donat
Sven Donats notsamling från centrala Småland innehåller en mängd vackra polskor av olika typ. Det här är en av de finare i samlingen, en slängpolska som har en grundrytm i åttondelar. För att fortsätta motsägelserna går den i dur, men har en slags “mollkänsla” över sig ändå tycker jag. Här spelar jag den på min nya säckpipa, byggd av Max Persson. Den korta bordunen är pluggad, så bara oktavbordunen ljuder.
Två slängpolskor
Här är ytterligare ett klipp från danskvällen i Linköping i september 2013. Jag spelar två stycken slängpolskor ur min favoritrepertoar. Först är det en polska efter Sven Donat, som jag lärt mig av Pelle Björnlert. Det är en härlig representant för de polonäspolskor som var så vanlig här i sydöstra Sverige under 1700-talet. Låten övergår sedan i en mustig G-mollpolska som är efter Gabriel Fredrik Johansson i Sjönäs. Johansson bodde av allt att döma i det lilla stället Sjönäs som ligger mellan Gullringen och Södra Vi alldele söder om Östgötagränsen under mitten av 1700-talet. En notsamling efter honom har bevarats genom C G Lindqvists försorg. Den innehåller många fina polskor, men jag undrar om inte det här är den bästa. De dansande paren syns inte på inspelningen och det är synd - vackrare dans än den östsvenska slängpolskan finns inte!