Från forskningsfronten

På den här bloggen publicerar jag med ojämna mellanrum populärvetenskapliga sammanfattningar av vetenskapliga arbeten som jag tror kan intressera fler än mig själv. Jag skriver också inlägg från andra intressanta etologiska nyheter som jag stöter på i min dagliga verksamhet.

Är hundar verkligen röd-grön färgblinda?

                


En av hundvärldens vanligaste myter är den att de är färgblinda. Jag har skrivit om det i ett kapitel i min bok “Den missförstådda hunden” och där förklarat hur studier av ögats uppbyggnad visat att de visst ser färger, men förmodligen på samma sätt som en människa som är röd-grön färgblind. De ser alltså inte världen i svart-vitt-grått som många tycks tro, utan i en rik färgskala som dock skiljer sig något från den de flesta människor uppfattar. Men anatomiska och fysiologiska studier i all ära, men vi har saknat direkta bevis från bra beteendestudier på att hundar verkligen uppfattar färger som en röd-grön färgblind person gör. Tills nu, vill säga, för en italiensk forskargrupp har utvecklat ett helt nytt och smart sätt att mäta just det.

De allra flesta av oss har någon gång varit med om att få vårt färgseende testat med s k Ishihara-bilder. Det är de runda, prickiga små tavlor där man ska försöka utläsa olika siffror med avvikande färg. Särskilda kombinationer av dessa avslöjar avvikelser i färguppfattning. I den Ishihara-bild som ses ovan till vänster har röd-grön färgblinda personer svårt att se att det står “26” (om färgåtergivningen är bra, vilket den kanske inte är på den dataskärm du använder just nu) - de ser bara siffran “2” eftersom sexan flyter ihop med bakgrunden. Forskarna utvecklade därför en hund-variant av Ishihara-testet.

Sexton hundar av olika ras, ålder och bakgrund fick titta när olika bilder visades på en skärm. Bilderna föreställde en silhuett av en katt som sprang åt vänster. När katten visades som en svart silhuett mot en vit bakgrund blev hundarna mycket intresserade. Genom att studera deras ögonrörelser och beteende i övrigt kunde forskarna se att hundarna mycket väl uppfattade bilden - de följde katten intresserat med blicken och deras rörelsemönster indikerade att de gärna skulle ha jagat efter katten om de inte hållits på plats av ägaren.

Sedan konstruerade man Ishihara-bilder med samma färgförhållanden mot bakgrunden som tvåan och sexan i människoversionen. När katten visades med samma kontrast som tvåan reagerade alla hundar på bilden, men när kontrasten i stället var som i sexan såg de inte längre någon katt. 

Det här är första gången man på ett tydligt sätt kunnat använda ett beteendetest för att undersöka färgseendet hos någon annan art. Forskarna menar att det kan användas på andra djur också, det handlar bara om att hitta något bra stimulus som kan användas i Ishihara-bilden för just den arten. Även om myten om hundars totala färgblindhet är helt fel råder det ingen tvekan om att de verkligen är röd-grön färgblinda. Men även för en sådan individ sprakar omvärlden i en rik palett av olika färger.

Siniscalchi, M., d’Ingeo, S., Fornelli, S., Quaranta, A., 2017. Are dogs red–green colour blind? Royal Society Open Science, 4: 170869

Varför slickar hunden sin mun?

DSC 0031


När hundar befinner sig i en stressituation är en av deras tydligaste reaktioner att de slickar sina egna läppar och nos. Beteendet används därför ofta som ett mått på stress och negativa känslor i olika beteendestudier. Men frågan är om det bara är en automatisk reaktion på upphetsning eller om det har någon funktion som kommunikation. I en ny studie har en brittisk forskargrupp studerat detta genom att i detalj undersöka hur munslickandet påverkas av vilka emotionella signaler hunden utsätts för. Experimentet, som utfördes på 17 hundar av olika ras och kön, gick ut på att hundarna fick se bilder av ansikten med positiva eller negativa uttryck. Bilderna parades också med positiva eller negativa ljud (vänliga eller ilskna röster). Hundarna videofilmades och man räknade sedan antalet munslickningar i de olika situationerna. 

Resultaten visade att hundarna slickade dubbelt så mycket när de såg ett negativt ansiktsuttryck. De reagerade inte alls lika starkt på de negativa ljuden, utan det var själva ansiktet som utlöste beteendet. Forskarna visade också motsvarande bilder på hundansikten med olika emotionella uttryck och parade dessa med positiva och negativa hundläten. Där var resultaten mindre tydliga och man såg bara en liten ökning av munslickande när de ilskna hundansiktena dök upp på bild. 

Slutsatsen man drar från studien är att munslickandet inte är en allmän reaktion på obehagliga stimuli, utan ett kommunikativt beteende som främst används i ett utbyte av visuella signaler med människor. Man kan alltså använda beteendet som ett mått på hur en hund uppfattar de signaler en person (t ex ägaren) sänder ut i en viss situation.

Albuquerque, N., Guo, K., Wilkinson, A., Resende, B., Mills, D.S., 2018. Mouth-licking by dogs as a response to emotional stimuli. Behavioural Processes 146, 42–45. doi:10.1016/j.beproc.2017.11.006

Hundens ansikstuttryck speglar uppmärksamhet


Under det senaste decenniet har en rad olika forskningsrapporter visat att hundar är skickliga på att läsa av mänskliga ansikten och därigenom våra emotionella tillstånd. Trots de stora anatomiska skillnaderna känner de lätt igen ett glatt ansikte (fast man visar tänderna, tvärtemot en vanlig myt i hundvärlden) och ett som uttrycker ilska eller rädsla. Men deras egna ansiktsuttryck har ägnats mindre forskningsintresse. Självklart vet vi att hundar har sina artspecifika signaler som involverar hela ansiktet och mycket därtill när de kommunicerar med andra hundar, men hur är det med deras samspel med människor?

Juliane Kaminski och hennes medarbetare undersökte detta i en nypublicerad studie. De frågade sig framförallt om hundens ansikstuttryck är en aktiv respons på kommunikation med en människa, eller en automatisk (“autonom”) biprodukt av hundens fysiologiska tillstånd. Undersökningen, som omfattade 24 familjehundar av olika ras, ålder och kön, gick till så att man presenterade en godisbit för dem när en person antingen var vänd mot eller från dem. Dessutom gjorde man exakt samma test där personen antingen stod vänd mot eller från hunden, med händerna i samma position, men utan godis. Samtidigt filmades hundarnas ansikten och från videofilmerna kunde man sedan i stor detalj analysera hur ansiktsuttrycken förändrades.

Resultaten visade att själva presentationen av godiset inte påverkade deras ansiktsuttryck särskilt mycket. Det som hade betydelse var om de kunde se personens ansikte eller inte. När människan stod vänd mot hunden uppvisade de många fler olika ansiktsuttryck oavsett om personen hade godis eller inte. Framförallt var det två aspekter som påverkades: när de kunde se personens ansikte utförde de mer än dubbelt så många ögonbrynslyft och visade också en kraftig ökning av “tungvisande”. Samtidigt noterade forskarna en ökning av vokaliseringar från hundarna när de kunde se personens ansikte.

Resultaten visar att hundar aktivt varierar sitt ansiktsuttryck (och vokaliseringar) beroende på om de kan se motpartens ansikte. Det tyder i sin tur på att de har en aktivt kommunicerande funktion. Man kan förmoda att hundar under domesticeringen selekterats för just denna förmåga att aktivt kommunicera med människor.

Här kan du lyssna på en kort intervju med mig i vetenskapsradion om denna studie.

Kaminski, J., Hynds, J., Morris, P., Waller, B.M., 2017. Human attention affects facial expressions in domestic dogs. Sci Rep 7, 1–7. doi:10.1038/s41598-017-12781-x

NY BOK, BESTÄLL HÄR

Har din hund självmedvetenhet?


IMG 2976


En av vetenskapens och filosofins stora frågor handlar om medvetandets natur. Du och jag är inte bara medvetna om vår omvärld och vad som händer omkring oss, vi har även det som kallas “självmedvetande”. Det betyder att vi har ett “jag” som upplever allt det andra och vi är medvetna om att detta “jag” är skilt från alla andra “jag”. När vi skär oss tänker vi inte bara “det gör ont” utan vi vet också att det är just “jag” som har ont och inte nödvändigtvis någon annan. Men har andra djur den förmågan?

Det stora problemet handlar såklart om hur man ska undersöka det. Man kan ju inte fråga dem. Ett experiment som kommit att bli en klassisk metod är det s.k. spegeltestet. Man ger först djuret möjlighet att bekanta sig med en spegel och bilden i den. Därefter placerar man i smyg en färgfläck t ex i pannan och låter det åter betrakta spegelbilden. Om djuret har självmedvetande bör det nu röra vid färgfläcken på den egna pannan och inte på själva spegeln - det visar att det har förstått att bilden är en reflektion av den själv. Schimpanser och bonobos och några få andra har i tidigare forskning klarat spegeltestet, däremot inte hundar.

I en ny studie resonerade Alexandra Horowitz, hundforskare i New York, som så att en anledning till hundarnas misslyckande kan vara att de helt enkelt inte förlitar sig så mycket på synen som andra arter. Hon designade därför en modifierad variant, en “doftspegel” och studerade 36 hundar av varierad bakgrund och av olika raser. I ett testrum fanns ett antal olika doftbehållare med olika lukter, t ex urin från andra hundar och från testhunden själv. Horowitz mätte hur lång tid hundarna undersökte varje behållare och fann att den egna lukten var mindre intressant än de obekanta, särskilt de som kom från andra hundar. Redan detta tyder på att hundarna skiljde på “egen” och “andras” lukt. 

Det avgörande testet var motsvarigheten till att placera en färgklick på pannan: i “doftspegeln” åstadkom hon det genom att blanda hundens egen urin med en obekant doft. Resultaten visade att hundarnas intresse för den modifierade doften ökade kraftigt och de ägnade mer tid åt att undersöka den blandade varianten än åt den behållare som bara innehåll den obekanta doften för sig själv. Hundarna reagerade alltså ungefär som en schimpans som plötsligt upptäcker en förändrad egenbild i spegeln: den i vanliga fall välbekanta doften var plötsligt förändrad och drog till sig uppmärksamheten.

Studien visar att man kan utforma nya test av självmedvetenhet som är bättre anpassade till olika arters sätt att använda sina sinnen. Resultaten tyder också på att hundar - som man kan förvänta sig - faktiskt är självmedvetna på samma sätt som vi själva och våra släktingar människoraporna.

Horowitz, A., 2017. Smelling themselves: Dogs investigate their own odours longer when modified in an “olfactory mirror” test. Behavioural Processes 143, 17–24. doi:10.1016/j.beproc.2017.08.001


NY BOK, BESTÄLL HÄR


Hundars samspel med ägaren kopplat till känslighet för oxytocin

Här är en liten nyhet från min egen forskningsfront. Texten nedan är den pressrelease som Linköpings universitet publicerat och som redogör för de viktigaste resultaten i vår senaste studie.


                                          

                                                  (Foto: Mia Persson)

Hundars benägenhet att söka kontakt med ägaren är associerad med genetiska variationer i känsligheten för hormonet oxytocin, enligt en ny studie från forskare vid Linköpings universitet. Fynden publiceras i tidskriften Hormones and Behaviour och bidrar till ökad kunskap om hur hundar har förändrats under utvecklingen från varg till husdjur.

Hundar har under domesticeringen från sin vilda förfader vargen till dagens husdjur utvecklat en unik samarbetsförmåga med människor. Bland annat är de snabba på att ”be om hjälp” när något problem tycks dem för svårt. Men variationen är stor även inom en och samma ras. Nu har en forskargrupp i Linköping, under ledning av professor Per Jensen, funnit en möjlig förklaring till att hundar är olika snabba på att söka samarbete med människor.

Forskarna misstänkte att hormonet oxytocin kunde vara inblandat. Oxytocin är välkänt för sin vikt för sociala relationer mellan olika individer hos både människor och djur. Effekten av oxytocin hänger ihop med funktionen hos mottagarstrukturen, receptorn, som interagerar med hormonet i cellerna.  Bland annat har tidigare studier tytt på att skillnader i hundars förmåga att kommunicera kan vara associerat med variationer i arvsmassan i närheten av genen som kodar för oxytocinreceptorn. Forskarna studerade därför 60 golden retrievers när dessa försökte klara ett olösligt problem.

– Först lärde sig hundarna att på egen hand öppna ett lock för att få fatt i en godbit. Därefter fick de försöka när locket var fastskruvat och därför inte gick att öppna. Vi mätte hur lång tid det tog innan de vände sig till ägaren för att få assistans, säger Mia Persson, doktorand vid Institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM) och huvudförfattare till artikeln.

Innan beteendetestet höjde forskarna hundarnas oxytocinnivåer i blodet genom att spraya hormonet i nosen. Som jämförelse fick hundarna också göra testet efter att ha fått en neutral saltvattensdusch på samma sätt. Forskarna samlade även in DNA genom att stryka en bomullstops på insidan av hundens kind och analyserade vilken variant varje individ hade av genen för oxytocinreceptorn.

Resultaten visade att hundar med en särskild genetisk variant av denna receptor reagerade kraftigare på oxytocinsprayen än andra. Deras hjälpsökande beteende mot ägaren ökade när de fick oxytocin jämfört med när de fick den neutrala saltlösningen i nosen. Forskarna menar att resultaten hjälper oss förstå hur hundar förändrats under domesticeringen. De analyserade nämligen också DNA från 21 vargar och fann samma genetiska variation bland dem. Det talar för att den genetiska variationen fanns redan när hundens domesticering började för 15 000 år sedan.

– Det tyder på att människor valde ut vargar med särskilt gynnsam förmåga till samarbete när hundarna domesticerades och sedan avlade vidare på dem, säger Mia Persson.

Den genetiska variation forskarna studerat påverkar inte själva oxytocinreceptorn, utan är en markör som används av praktiska skäl. Det behövs ytterligare forskning för att ta reda på mer exakt vilka skillnader i arvsmassan som ligger bakom de effekter man sett.   

Per Jensen framhåller att studierna visar hur socialt beteende till stor del styrs av samma genetiska faktorer hos olika arter.

– Oxytocin är oerhört viktigt för vårt eget sociala samspel med andra människor. Dessutom har vi liknande variation i gener inom det här hormonsystemet. Studier av hundars beteende kan därför hjälpa oss förstå oss själva och kanske på sikt bidra till mer kunskap om olika sociala funktionsstörningar, säger han.

Forskningen har finansierats med stöd av Europeiska forskningsrådet (ERC).


Artikeln: Intranasal oxytocin and a polymorphism in the oxytocin receptor gene are associated with human-directed social behavior in golden retriever dogs, Persson, M.E., Trottier, A.J., Beltéky, J., Roth, L.S.V., Jensen, P., 2017, Hormones and Behavior 95, 85–93, publicerad online 17 augusti 2017. doi:10.1016/j.yhbeh.2017.07.016    

Hundar kan bedöma vikt genom att observera rörelse

                                                    


Hundar är notoriskt dåliga på att förstå omvärldens fysikaliska egenskaper. De visar oftast mycket dåliga resultat i test som bygger på omvägsproblem eller på att de ska manipulera saker med hjälp av olika föremål. Däremot är de som bekant mästare på att läsa av mänskliga reaktioner och anpassa sitt beteende efter det. På så sätt kan de hantera olika problem som de normalt inte skulle klara själva.

En ny japansk studie har undersökt en särskild aspekt av den här förmågan hos hundar. Experimentet bygger på en mental egenskap vi själva har, nämligen att vi kan bedöma fysikaliska egenskaper hos föremål genom att observera en annan individs sätt att hantera föremålet. Genom att observera en person som lyfter två olika saker kan vi exempelvis bilda oss en exakt uppfattning om vilket av dem som är tyngst, utan att själva lyfta dem och jämföra. Forskarna var intresserade av om hundar kan göra samma bedömning efter att ha sett en människa hantera olika föremål.

Experimentet byggde på att hundarna observerade två svängdörrar och fick se när en skål med godis placerades bakom var och en. Den ena dörren var tyngre att öppna än den andra och innan hundarna fick välja vilken de föredrog att puffa upp för att få godsakerna fick de se en människa öppna var och en. Personerna visade tydligt att de fick använda mer kraft för att få upp den tyngre av dem. Hundarna fick sedan fritt välja vilken dörr de föredrog att öppna och hypotesen var såklart att de skulle ta den lättaste. Men de förstod inte alls vad det handlade om och valde helt slumpmässigt.

Man utförde då ett andra experiment med en ny grupp hundar och exakt samma upplägg, men med skillnaden att hundarna innan själva testet hade fått bekanta sig med dörrarna. De fick pröva att öppna dem både när de var försedda med tyngder och när de var lätta. Hundarna fick alltså först egna erfarenheter av att dörrarna kunde vara olika tunga. Under testet visste de såklart inte vilken av de två dörrarna som var tyngst. Men när de nu testades blev resultatet att 80% av hundarna valde den lättare dörren efter att en människa demonstrerat öppnandet innan. Resultaten visar att hundar faktiskt kan bedöma ett föremåls fysiska egenskaper genom att observera en människas handlingar mot föremålet, men det tycks kräva att de själva har en viss erfarenhet av den egenskap som bedömas. När de visste att en dörr kunde vara antingen lätt eller tung gjorde de en korrekt bedömning efter demonstrationen.

Studien är ytterligare ett exempel på att hundar inte är så bra på fysik, men de kan använda en människa till att överbrygga svårigheterna. Den här förmågan att bedöma föremåls egenskaper med hjälp av att observera en person delar hundarna med barn, något som får forskarna att peka på vikten av framtida undersökningar av hur lika barn och hundar egentligen är i detta avseende.

Kuroshima, H., Nabeoka, Y., Hori, Y., Chijiiwa, H., Fujita, K., 2017. Experience matters: Dogs (Canis familiaris) infer physical properties of objects from movement clues. Behavioural Processes 136, 54–58. doi:10.1016/j.beproc.2017.01.013



Förstår hunden känslouttryck?

                                                               


Frågan kan tyckas onödig - de flesta som har hund är såklart övertygade om att den förstår när man är arg och när man är glad. Flera olika forskningsstudier har också visat att hundar är bra på att känna igen ansiktsuttryck med olika emotionell innebörd hos människor - några av dem har jag tidigare skrivit om här på bloggen. Men en ny studie visar att den här förmågan är betydligt mer avancerad än vad man tidigare trott. Hundar kan nämligen generalisera känslouttryck mellan olika sinnesintryck, eller modaliteter som den tekniska termen lyder.

Att vi människor kan göra det är såklart ingen nyhet, det är bara att tänka på hur man själv fungerar. Om du hör en person tala med en ilsken röst samtidigt som du ser en bild av samma person med antingen ett glatt eller ett argt uttryck förstår du att det arga ansiktet hänger ihop med rösten. Kan hundar göra samma koppling?

Den engelska forskargruppen använde 17 hundar av olika ras, kön och ålder och utförde ett enkelt experiment med dem. Man visade bilder på arga och glada ansikten samtidigt som de fick höra inspelade röster som lät antingen glada och lekfulla eller ilskna och förmanande. Det här upprepades med bilder av hundansikten med samma emotionella innehåll som parades med antingen ilskna skall eller lekfulla hundläten. Varje presentation av ansikte och läte pågick i fem sekunder. Med hjälp av en videokamera filmade man hundens ögonrörelser och kunde sedan med stor precision mäta vilken av de två bilderna de tittade mest på under varje testomgång. Varje hund testades tio gånger vid vardera två olika testtillfällen.

Resultaten visade att hundarna ägnade betydligt mer intresse åt det ansikte som visade samma emotionella uttryck som lätet de hörde. Om de hörde en glad och lekfull stämma från en människa tittade de främst på det glada ansiktet. Hundansiktena kopplades på samma sätt ihop med det korresponderande ljudet. Det visar att hundarna kopplade ihop känsloläget i ansiktena med de röster och läten de hörde och är ett starkt vetenskapligt bevis för att hundar verkligen kan läsa av den emotionella innebörden i människors uttryck. 

Albuquerque, N., Guo, K., Wilkinson, A., Savalli, C., Otta, E., Mills, D., 2016. Dogs recognize dog and human emotions. Biology Letters 12, 20150883–5. doi:10.1098/rsbl.2015.0883

Lek och lär - bättre än vila

DSC 0090


Hur ska man bära sig åt för att få inlärda färdigheter att sitta bättre hos sin hund? Det finns inte mycket forskning på det området, men från studier av människor vet man att ett visst stresspåslag kan vara gynnsamt för att nya kunskaper ska etableras bättre. Det här kallas för konsolidering av minnet. Om man får en liten höjning av stresshormoner och puls efter att man tränat en ny färdighet, eller lärt sig någonting nytt, sitter de kunskaperna i längre och bättre än om man bara vilar och tar det lugnt. Det här fick en grupp forskare från England och Österrike att fråga sig om hundar kanske fungerar på samma sätt. 

Man använde 19 labradorer och deras ägare för detta experiment. Hundarna fick först lära sig en ny uppgift baserat på associationsträning. De fick välja mellan två olika behållare, fyllda med sand eller sågspån, där en av dem innehöll en korv i den inledande fasen. När hundarna sedan testades belönades de när de gick till rätt behållare. Placeringen av behållarna varierades från test till test och inlärningen ansågs vara färdig när hunden valde rätt behållare åtta gånger av tio försök. 

När hundarna lärt sig vilken behållare de skulle gå till avbröts träningen och de delades in i två grupper. En grupp fick direkt efter träningen ligga och vila tillsammans med ägaren i ett rum i en halvtimme. Den andra fick i stället leka fysiska lekar med ägaren under motsvarande tid, t ex dragkamp, jaga frisbee, eller vad hunden tyckte var roligast. Leken ledde till att puls och stresshormoner påverkades, precis som man hade tänkt sig. Därefter fick ägarna gå hem med sina hundar och inte ägna sig åt mer träning av något slag den dagen.

Dagen efter kom hundarna tillbaka och fick på nytt gå igenom samma test tills de nått samma godkända resultat som förut (8 av 10 rätt). Resultaten visade att de hundar som vilat efter den första träningen behövde nästan dubbelt så många försök innan de klarade testet jämfört med de som hade lekt efter träningen. 

Slutsatsen är att fysisk aktivitet och lek direkt efter ett träningspass kan vara ett effektivt sätt att befästa nya inlärda färdigheter. Kanske något att pröva på den egna hunden?

Affenzeller, N., Palme, R., Zulch, H., 2017. Playful activity post-learning improves training performance in Labrador Retriever dogs (Canis lupus familiaris). Physiology & Behavior 168, 62–73. doi:10.1016/j.physbeh.2016.10.014




Labradorer och golden retriever lär oss om gener



DSC_0021

För oss som är intresserad av beteendets genetik erbjuder hundvärlden en guldgruva av möjligheter. För det första har många raser avlats på just skillnader i beteende under ganska lång tid. Det som får en border collie att vara mer intresserad av vallning än en terrier finns gömt i deras arvsmassa. Genom att systematiskt kartlägga DNA-variationen mellan oika raser kan vi (med viss möda) hitta de gener som påverkar de rasspecifika skillnaderna. 

I vår forskargrupp har vi utnyttjat ett annat intressant fenomen: vissa raser har relativt nyligen börjat delas upp i “underraser”. Exempel på det är labrador och golden retriever, där båda raserna för några decennier sedan delades i en “utställnings- och sällskapstyp” och en jakttyp. Labbe och golden är närbesläktade raser med liknande beteendeprofil sedan gammalt och den nya selektionen för olika typer inriktar sig på samma egenskaper i båda raserna - man har velat bibehålla en utpräglat apporterande jakttyp, medan sällskapsvarianten selekterats mer på exteriör och lämplighet som familjehund. Man kan därför förmoda att man i båda raserna selekterat för samma genetiska varianter. Överlappande egenskaper kan därför hjälpa oss att hitta de inblandade generna. Men först måste vi belägga att det verkligen är samma genvarianter som påverkar egenskaperna i båda raserna.

Ann-Sofie Sundman, doktorand i min forskargrupp, gick igenom MH-data för omkring 2500 golden och labradorer. Hon använde sedan SKK:s register för att kategorisera varje hund som antingen jakt- eller sällskapstyp, baserat på titlar (jakt- eler utställningsmeriter) hos förfäderna i flera generationer bakåt. Sedan jämförde hon MH-resultaten i varje ras och typ för att se om skillnaderna mellan typer var desamma i båda raserna.

Något förvånande var det inte vad hon fann. MH-resultaten kunde grupperas i sex olika egenskaper: Nyfikenhet, lekintresse, jaktvilja, socialt intresse, kontakttagande och hotbeteende. Störst skillnad mellan typerna (jakt och utställning) fann hon i “nyfikenhet”. Men medan jaktgolden hade högre poäng för det än utställningsgolden, var det tvärtom för skillnaderna inom labrador-rasen. Detsamma gällde för kontaktsökande. För lekintresse och jaktvilja var dock skillnaderna mellan typer likadan hos båda raserna, där jakttypen hade högre poäng för båda. 

Ann-Sofie beräknade också arvbarheten i de olika egenskaperna, dvs hur stor del av variationen som beror på genetiska skillnader. De flesta egenskaper hade en relativt hög arvbarnet, men det genetiska bidraget varierade mellan rastyp. Det här betyder att selektionstrycket varit olika starkt i de olika typerna.

Sammantaget visar resultaten att den genetiska grunden för de beteenden man selekterat när man avlat på typer skiljer sig mellan de båda raserna. För vissa beteenden, som jaktvilja och lek, kan vi därför gå vidare och leta efter de gemensamma generna, men för andra beteenden behöver vi nya metoder. Studien visar att en kort tids selektion (några få decennier) kan ge tydliga effekter på beteendet trots att den genetiska grunden för egenskaperna är helt olika.

Sundman, A.S., Johnsson, M., Wright, D., Jensen, P., 2016. Similar recent selection criteria associated with different behavioural effects in two dog breeds. Genes Brain Behav 15, 750–756. doi:10.1111/gbb.12317

Lyssna eller titta - vad föredrar hunden?

                                                   

Nu förtiden vet vi att hundar är mycket bra på att följa visuella signaler från en människa - de förstår lätt innebörden av såväl pekningar som blickar mot t ex ett gömt föremål. Det är såklart det som är grunden för att det är så relativt lätt att träna hundar på att följa handsignaler. Men forskningen har också med eftertryck visat att hundar lätt lär sig förstå talade ord. Det vetenskapligt dokumenterade rekordet innehas av border collien Chaser, som förstod mer än 1000 olika ord för olika föremål och dessutom kunde uppfatta tvåordsmeningar med verb och substantiv. Det är i sin tur skälet till att det enkelt går att lära hundar göra olika saker med verbala kommandon. Men vilket av de två sätten att kommunicera föredrar hunden? 

En italiensk forskargrupp undersökte det med hjälp av en grupp på 29 hundar och deras ägare. Hundarna var alla tränade och godkända som vattenräddningshundar, så de var vana vid att lyda såväl talade kommandon som handsignaler. Efter en förberedande träningsfas utfördes själva testet. Ägarna använde kommandon för fyra olika beteenden med olika kombinationer av handtecken och oförenliga verbala kommandon. Exempelvis kunde man visa “Sitt!” med handsignaler samtidigt som man sade “Ligg!” med verbalt kommando. 

Resultaten visade att den stora majoriteten av hundarna i första hand följde handtecknet. När ägaren sade en sak och visade en annan med händerna var det alltså handkommandot de valde att följa. Men det fanns ett undantag. När kommandot “Kom!” kontrasterades mot “Stanna kvar” valde hundarna i mycket högre grad att komma till ägaren oavsett vilket av kommandona som gavs med rösten eller handtecken. 

Vilken kommunikationsväg en hund föredrar tycks alltså bero på sammanhanget. I de flesta fall leder motstridiga kommandon till att de i första hand följer ägarens kroppsspråk. Men driften att komma till ägaren tycks vara så stark att de väljer det kommandot oavsett hur det ges.

Ett intressant bifynd i undersökningen var den könsskillnad man upptäckte. Tikar var generellt mer benägna än hanar att lyda handtecken, medan hanarna var mer benägna än tikar att följa talade kommandon. Kanske är tikar mer uppmärksamma på kroppsspråk än hanar, men det är något för framtida forskning att ta sig an.

D’Aniello, B., Scandurra, A., Alterisio, A., Valsecchi, P., Prato Previde, E., 2016. The importance of gestural communication: a study of human–dog communication using incongruent information. Anim Cogn 19, 1231–1235. doi:10.1007/s10071-016-1010-5




© Per Jensen 2013