Från forskningsfronten

På den här bloggen publicerar jag med ojämna mellanrum populärvetenskapliga sammanfattningar av vetenskapliga arbeten som jag tror kan intressera fler än mig själv. Jag skriver också inlägg från andra intressanta etologiska nyheter som jag stöter på i min dagliga verksamhet.

Hundar som härmar

IMG 0123


Så är den internationella konferensen Canine Science Forum i Budapest över och nu går det två år tills världens hundforskare åter samlas på detta sätt. Den sista dagen bjöd på två föredrag från vår egen grupp i Linköping. Lina Roth presenterade sina resultat rörande hur hundar och deras ägare långvarigt påverkar varandras stressnivåer och Ann-Sofie Sundman gav lite smakprov från de resultat vi hittills fått fram när det gäller epigenetiska skillnader mellan olika hundraser och mellan hundar och vargar. Båda dessa saker kommer jag att återkomma till så småningom.

Dagens höjdpunkt var såklart föredraget av Claudia Fugazza, numera verksam i Budapest. Hon har blivit känd även långt utanför de vetenskapliga kretsarna genom sin forskning på imitation hos hundar, något hon också omsatt till en alltmer populär träningsmetod som kallas “Do As I Do”-metoden. Den bygger, precis som hennes forskning, på att man först lär hunden ett kommando (“Do it!”) som betyder att den ska härma den handling man visar. Därefter kan man lära den en mängd olika saker genom att helt enkelt utnyttja hundens tidigare underskattade förmåga till härmning. 

Men Fugazza använder också metoden till att studera hundars kognitiva förmåga i stort, t ex deras minne och deras sociala relationer till människor. Hon berättade bl a om de experiment hon gjort där hon gradvis ökat tiden mellan tränarens demonstration och hundens egen imitation av denna. Från början trodde hon att det skulle vara svårt för hunden att komma ihåg vad den hade sett i ett par minuter, men det visade sig vara helt fel. Ända upp till 24 timmar efter demonstrationen kan de flesta hundar minnas vad de fått sig förevisat och kan enkelt upprepa handlingen på kommandot "Do It”, även om den under det dygnet varit hemma och sysslat med helt andra saker. 

Ett relativt nytt experiment undersökte om hunden har det som kallas “episodiskt minne”. Det är det minne vi har när vi t ex återkallar minnet av vad hustrun eller maken gjorde när vi satt och åt frukost i går morse. Fugazza undersökte det genom ett elegant experiment När hundarna var upptagna av något helt annat, nämligen att lyda ett “ligg-kommando”, demonstrerade man en handling liksom i förbigående. Efter ett längre uppehåll togs hunden in i samma rum och fick nu kommandot “Do It”. Nästan alla hundar hade noterat handlingen och kunde utan vidare härma det de sett i ögonvrån. Det här tyder på att de har episodiskt minne, vilket är ett ofta använt kriterium för att bedöma om individer av en viss art har ett utvecklat självmedvetande.

Fugazza har också hittat vissa begränsningar i imitationsförmågan. Det verkar som de flesta hundar i första hand generaliserar sin imitation till en viss plats. När de ombeds att härma ett beteenden, t ex att lägga tassen på ett föremål, får de problem om man har flyttat föremålet från det ena hörnet av rummet till det andra. Många går i stället till det ursprungliga hörnet och vet sedan inte vad de ska göra. Särskilt svårt blir det om hunden ser två olika föremål där man visar att hunden ska lägga tassen på det ena och sedan byter man plats på de två föremålen innan kommandot “Do It”. Nästan alla hundar lägger då tassen på fel föremål, nämligen det som står på den ursprungliga platsen. 

Nu bär det hemåt från Budapest men forskningen går vidare. Konferensdeltagarna har fyllt kappsäcken med inspiration och idéer och en del av det som kommer att hända framöver kan du läsa om på den här bloggen, efterhand som resultaten publiceras i vetenskapliga tidskrifter.

 

Gör som din hund för att bli populär

IMG 0137


Canine Science Forum i Budapest har nu avverkat tre av de fyra dagarna som är vikta för intensivt utbyte av forskningsresultat. Och det händer verkligen mycket på olika håll i världen. Dagen började med ett inspirerande föredrag av den amerikanske forskaren Greger Larson som är en av de världsledande när det gäller hundens ursprung. Med hjälp av en stor grupp medarbetare på olika kontinenter kartlägger han arvsmassan hos nu levande hundar och hos fossila fynd från skilda områden. Sedan bygger han olika släktträd och kartlägger hur hundar har spritts över världen. Det som framträder är en mycket mer komplicerad bild än man haft för bara några år sedan. Larson vill inte utesluta att dagens hundar är resultatet av två eller tre oberoende domesticeringshändelser, även om det behövs en hel del mer forskning innan man säkert kan veta. Sydostasien är fortfarande en trolig ursprungsplats, men västeuropeiska hundar har en särskild genetisk signatur som kan tyda på att de kommer från en annan grupp vargar. Och hur ska man tolka det faktum att hundar från den amerikanska kontinenten skiljer ut sig genetiskt från resten av världen? Larson har inget svar i dag, men vi lär få veta mycket mer under de närmaste åren.

I ett annat föredrag berättade Charlotte Duranton från Frankrike om resultaten av sin doktoravhandling som bestär av en serie experiment på betydelsen av beteendesynkronisering mellan ägare och hund. Hon har funnit att hundar spontant synkroniserar sitt beteende med ägarna - när ägaren rör sig följer hundarna i samma tempo och skiftar tempo i enlighet med ägarens beteende. Det här känner vi hundägare såklart igen, men Duranton kunde visa att graden av synkronisering är ett mått på hur nära anknutna hundarna är till sina ägare - ju närmare relation, desto starkare synkronisering. Dessutom verkar hundar reagera själva på synkroniseringen. I ett experiment lät Duranton personer bete sig på olika sätt mot hundar - en del synkroniserade sitt beteende med hunden, dvs rörde sig när hunden gjorde det och stod still när hunden var passiv, medan andra rörde sig slumpmässigt i förhållande till hundens aktiviteter. När hundarna sedan fick välja vem de helst ville vara tillsammans med föredrog de allra flesta att gå till den person som tidigare synkroniserat sitt beteende med den.

Till sist måste jag såklart nämna en av konferensens höjdpunkter så här långt. Den amerikanska evolutionsgenetikern Bridgett vonHoldt berättade om de senaste rönen runt en gen med speciella effekter. Hon har tidigare visat att den är en av dem som skiljer sig mest mellan hundar och vargar och därför troligtvis varit viktig under domesticeringen. Genen är hos människor kopplad till en funktionsstörning som kallas Williams-Beurens syndrom. Personer med det syndromet utmärks bl a (förutom en hel del kroppsliga sjukdomar) av att vara hypersociala - de har ett naivt förtroende för alla, betraktar alla som vänner och är extremt vänliga mot var och en de möter. vonHoldt tänker sig att genen kan ligga bakom det faktum att hundar generellt är otroligt mycket mer vänliga och socialt öppna än vargar och har ägnat de senaste åren åt att kartlägga de molekylära detaljerna. Arbetet pågår för fullt, men resultaten så här långt stärker tanken på att den här genen kan ha varit en av de viktigaste under domesticeringen av hunden.

Till sist: även kyliga och analytiska forskare smälter som smör för vissa av de fyrbenta konferensdeltagarna: 

IMG 0147


Hundar förstår våra avsikter

IMG 0132


Den andra dagen på den internationella hundkonferensen Canine Science Forum avslutades med ett panelsamtal mellan några av världens ledande hundgenetiker runt ett antal brännande ämnen. Även om samsynen inte var total när det gäller var, hur och när hunden först domesticerades var man desto mer överens om att blandraser visserligen statistiskt sett lever längre och är friskare så kan man aldrig vara säker - en renrasig hund kan vara lika frisk och där har man fördelen att man med större sannolikhet vet vad man får. 

I övrigt innehöll dagen rader av intressanta föredrag och presentationer, men ett som stod ut lite i mängden var Julia Kaminskis sammanfattning av mer än tio års forskning om hundars sociala kognition. Kaminski är forskaren bakom den berömda studien av border collien Rico som lärde sig nya namn på föremål efter att ha hört dem en enda gång och förstod benämningar på över 200 saker. Här berättade hon i stället om många av de undersökningar som hon och andra gjort på hundars förmåga att förstå mänskliga avsikter och perspektiv. Tidigt visade hennes forskning att hundar kommunicerar med sina ägare på olika sätt beroende på var personen har sin uppmärksamhet. Om man inte är inriktad på hunden själv utan sysslar med annat och är bortvänd använder hunden fler och tydligare läten och kroppsrörelser i sina försök att dra till sig uppmärksamheten. De är också mer benägna att lyda om de tror att ägaren ser dem än om de upplever att ingen kan upptäcka dem. Kaminski ligger bakom det försök som jag tidigare berättat om i bloggen och i mina böcker: hundar förbjöds att ta en kaka på golvet innan ägare satte sig på en stol. Om man därefter släckte ljuset i rummet tog hundarna kakan ändå. När en lampa lyste på kakan gjorde de i stället som de var tillsagda. När hundarna upplevde att de kunde bli upptäckta var de mer benägna att lyda, vilket visar att de har en god förmåga att bedöma skillnaden mellan sin egen och människans upplevelser av en viss situation, något som innebär en avancerad kognitiv förmåga.

Men även hundarna har sina begränsningar. Som bekant har de inga problem att följa en pekgest för att få reda på vilken av två burkar som innehåller godis. Däremot har de svårt att ta till sig informationen om den inte riktas direkt till dem. I ett försök lät man “pekaren” vända sig till en annan människa och till synes berätta för denna vilken burk som är den rätta. Även om hundarna kunde se allt och därför fick samma information som om “pekaren” vände sig till hunden kunde de inte ta till sig detta. En människa har inga problem att utnyttja den typen av “läckt information”, så även om deras sociala kognition liknar vår är den inte likadan.

Lunchpausen bjöd på en uppskattad uppvisning av assistans- och terapihundar. En av assistanshundarna var extra rådig - när en kompis tog för lång tid på sig att hjälpa en person av med en strumpa lämnade den helt sonika sin matte och tog saken i egen mun, körde undan den andra hunden och drog resolut av strumpan. Uppvisningen erbjöd en fin demonstration av vad all den här forskningen i slutänden kan användas till - ett unikt samarbete mellan två olika arter.

IMG 0128


Internationell hundkonferens



Under den första juliveckan 2018 pågår Canine Science Forum i Budapest och jag har glädjen att vara här tillsammans med en liten “delegation” från min forskargrupp. Vi är inte ensamma - omkring 200 deltagare från ett 30-tal länder ska under fyra dagar ta del av den senaste forskningen på hundars biologi och beteende. Den första dagens föreläsningar erbjöd ett flertal intressanta nyheter. Raffaela Lesch från Wien berättade om sin forskning på hur människor använder sin röst i kommunikationen med hundar. Hon spelade in och analyserade röstklangen och talmelodin i olika situationer och kunde påvisa att sättet vi pratar med våra hundar påverkas starkt av vår personlighet. Exempelvis har personer med en extrovert (utåtriktad) personlighet generellt högre tonläge (högre frekvens) och större frekevensomfång, dvs rösten går mer upp och ner. Lesch tror att det här kan användas för att mäta anknytning mellan hund och ägare och för att bättre förstå hur samspelet mellan hund och människa ser ut. Den andra sidan av myntet har utforskats av Tamas Farago som hör hemma här i Budapest - nämlingen hundarnas egna läten. Som bekant skiljer sig hundars vokaliseringar från vargarnas på en rad punkter och Farago har analyserat läten från nästan 250 olika raser för att studera rasskillander i vilka läten som används. Bland annat fann han att ylande i olika sammanhang och morrande i samband med födoförsvar är vanligare bland s k “urhundsraser”. Den här forskningen kan hjälpa oss att bättre förstå hur aveln och domesticeringen påverkar våra hundar när det gäller deras sätt att kommunicera. Till sist kan jag inte undanhålla de spännande resultaten från Ludwig Huber, professor i etologi från Wien. Han studerade s k “överimitation” hos hundar, dvs tendensen att härma också irrelevanta handlingar. I hans experiment visade man hundar hur de skulle öppna en lucka för att få en bit korv. Innan man demonstrerade rätt beteende visade man hunden ett par helt irrelevanta beteenden, t ex att vidröra olika fläcka på väggen en bit från luckan. En stor andel av hundarna valde att härma alla handlingar de såg, även om de bara behövde själva lucköppningen. Det här kallas som sagt överimitation och har tidigare visats hos barn, men t ex schimpanser gör inte så. Resultaten visar att hundar är starkt inriktade på att samspela med människor och har sin uppmärksamhet på allt vi gör, till skillnad från schimpanserna som mest bryr sig om själva lösningen på problemet. 

Konferensen fortsätter och det lär bli några fler rapporter och kanske också ett pod-avsnitt från Budapest så småningom.

När är hunden som sötast?


IMG 0032

Handen på hjärtat - nog kan valpar av alla de slag få oss att smälta och visst lockar de fram alla faders- och moderskänslor till ytan? En ny forskningsrapport tar fasta på just det. Resultaten kan först synas vara helt självklara, men när man betänker vad de egentligen betyder i ett vidare biologiskt perspektiv är det egentligen rätt märkvärdigt.

Bakgrunden är den här: en av de viktigaste saker som skiljer hundar från deras förfäder vargarna är den tid som tikarna tar hand om avkomman. Hos vargar sköter tiken, och andra i flocken, om valparna upp till ett år efter födelsen och stannar kvar hos flocken i ytterligare ett år efter det. De vuxna hundarna skyddar dem, drar hem mat och tar hand om dem på olika sätt. Hundar överger i stället sina valpar vid 8-10 veckors ålder. Det är ju den tid då vi normalt skiljer dem från uppfödaren och tar dem till ett nytt hem, men långt ifrån alla hundar i världen har den turen. Bland de miljoner hundar som inte lever under direkt människobeskydd (dvs strykarhundar och vildhundar) dör uppemot 80% av valparna inom rätt kort tid efter avvänjningen. De som överlever är i stor utsträckning de som blir adopterade och omhändertagna av människor.

Naridne Chersini och hennes kollegor hade därför hypotesen att hundar har utvecklats så att de är maximalt attraktiva för människor vid den tid då modern överger dem, eftersom det ökar chansen att de ska få mänsklig omvårdnad. För att undersöka det använde forskarna bilder av valpar från födelsen till sju månaders ålder. Alla bilder var svart-vita och tagna ur samma vinkel. Valparna kom från tre olika raser. Bilderna presenterades för 51 mänskliga försökspersoner som ombads att gradera hur söta och attraktiva de upplevde var och en av dem.

Det visade sig att den högsta “söthetspoängen” generellt gavs till hundar som var i avvänjningsålder. För Cane Corso-valpar låg toppen vid 6.3 veckors ålder, för Jack Russel vid 7.7 veckor och för vit herdehund vid 8.3 veckor. Valpar yngre eller äldre än det rankades generellt som mindre söta.

Det här kommer såklart inte som en överraskning för någon - alla vet hur oemotståndliga valpar är i åttaveckorsåldern. Men forskarna menar att anledningen till att vi tycker så är att de hundar som utvecklat den här attraktiviteten vid precis den här åldern haft större chans att överleva och lämna sina gener vidare under domesticeringen. Så när våra hjärtan smälter för den gulliga nyavvanda valpen kan det helt enkelt bero på att de “manipulerar” vårt omvårdnadssystem för att få oss att ta hand om dem.

En uppenbar svaghet i undersökningen är att man inte hade med några bilder på vargungar. Om hypotesen ska vara riktigt trovärdig borde vargarnas ungar inte nödvändigtvis vara särskilt söta för oss människor vid just åtta veckors ålder. Men det äterstår att testa för framtida forskning.

Chersini, N., Hall, N.J., Wynne, C.D.L., 2018. Dog Pups’ Attractiveness to Humans Peaks at Weaning Age. Anthrozoös 31, 309–318. doi:10.1080/08927936.2018.1455454

Är mopsar mer intresserade av sina ägare än vinthundar?


Frågan kan synas märklig, men senare års forskning har påvisat en rad skillnader i biologi och beteenden mellan trubbnosiga och mer långnosade raser. Exempelvis är ögonens synceller arrangerade lite annorlunda hos trubbnosarna vilket gör att deras synskärpa påminner mer om vår egen, medan långnosarnas ögonkonstruktion i stället får deras syn att påminna mer om vargarnas. En grupp forskare i Ungern har nu undersökt om skallformen kan påverka hundars intresse för att betrakta bilder av ansikten.

Forskarna undersökte ett 40-tal hundar av olika raser och kön och jämförde trubbnosar (“brachycephala”, som är den tekniska termen) med mer långnosade (“dolichocephala”). Hundarna fick se bilder av människor och av hundar och man mätte sedan hur lång tid de betraktade varje ansikte. Både människo- och hundbilderna visades dels rakt framifrån med direkt ögonkontakt, dels i profil (se figuren ovan).Var och en av de 20 olika bilderna som användes visades i 15 sekunder.

Resultaten visade att hundansikten drog till sig uppmärksamheten mer än människoansikten. Men trubbnosiga hundar betraktade överlag bilderna under längre tid än de långnosade. Det gällde oavsett om bilderna föreställde människor eller hundar. Man tänkte sig att bilderna av hundar kanske upplevdes hotfulla och därför betraktades mer ingående. Men om man placerade lite godis framför bilderna var det ingen skillnad i hur snabbt hundarna närmade sig, vilket tyder på att de inte kände sig hotade av några av bilderna.

Forskarna tolkar resultaten som en indikation på att trubbnosiga hundar kan vara generellt mer intresserade av social kontakt. Det kan förstås finnas många andra alternativa tolkningar också, t ex att de långnosade hundarnas annorlunda synskärpa gör dem mindre intresserade av att betrakta bilder i allmänhet. Men studien är ännu en i raden som visar att trubbnosiga hundar, som mops och boxer, skiljer sig från andra raser på många olika sätt.

Referens:

Bognár, Z., Iotchev, I.B., Kubinyi, E., 2018. Sex, skull length, breed, and age predict how dogs look at faces of humans and conspecifics. Anim Cogn 24, 1–10. doi:10.1007/s10071-018-1180-4 


Hur bra är hundar på att imitera andra hundar?


DSC 0257

På senare år har den s k “do-as-I-do”-metoden rönt ett ökat intresse i hundvärlden. Det är den italienska etologen Claudia Fugazza som utvecklat den baserat på hennes forskning, som visat att hundar är duktiga på att imitera handlingar som de ser ägaren utföra. Det kan utnyttjas för att visa hunden vad man vill at den ska göra i stället för att använda traditionell betingning-baserad träning. Men hur bra är hundar egentligen på att ta efter varandra? Många hundägare har erfarenheter av att de verkar göra det i en mängd olika situationer, men de vetenskapliga beläggen för att de verkligen kan göra de är få. Det finns ofta en mängd andra möjliga förklaringar till det som ser ut som äkta imitation.

Ett forskarlag från Italien har nu publicerat resultaten av ett välgjort experiment, som visar att hundar faktiskt har god förmåga att ta efter ett beteende som de ser en annan hund utföra. I experimentet, som utfördes på labradorer av olika ålder och med olika träningsbakgrund, lät man hundarna först försöka att med hjälp av ägarens instruktioner utföra ett av två möjliga trick: antingen hoppa upp och sätta sig på en stubbe, eller klättra upp för en kort stege till en barnrutchbana. Ägarna fick använda vilka metoder som helst för att lära dem beteendet. Sedan valde forskarna ut de hundar som inte lyckades lära sig trots ägarnas enträgna försök. Dessa delades in i två grupper: den ena fick helt enkelt vila i några minuter, medan den andra gruppen fick se en i förväg tränad hund utföra tricket.

I försökets nästa del fick så de hundar som tidigare misslyckats försöka igen. Resultaten var tydliga: 10 av de 16 hundar som sett en annan hund utföra tricket klarade det nu ganska snabbt, medan bara 4 av de 17 som inte hade sett demonstrationen lärde sig utföra rätt handling. Skillnaden mellan grupperna är statistiskt säker, och visar att en hund kan lära sig vad den förväntas göra genom att helt enkelt observera en annan som demonstrerar. 

Forskningen visar att hundar har en djupare medvetenhet om andra individer och deras handlingar än många trott. Men den ger oss också en del praktiska tips. Tänk till exempel om din hund inte förstår det här med att springa genom tunneln på agilityplanen. Då kan det vara en god idé att låta den titta på när en annan hund visar hur man ska göra. 

Scandurra, A., Mongillo, P., Marinelli, L., Aria, M., D’Aniello, B., 2016. Conspecific observational learning by adult dogs in a training context. Applied Animal Behaviour Science 174, 116–120. doi:10.1016/j.applanim.2015.11.003

Kan hundar lukta sig till vem som är rädd?


DSCN1103

Många har upplevt hur deras hundar verkar kunna lukta sig fram till om en person är rädd eller inte. En hundrädd människa har det inte lätt, trots att man försöker bete sig naturligt och avslappnat vekar hundarna kunna avslöja hur man känner sig. Men är det verkligen sant? Och är det lukten de använder? Utsöndrar en skrämd person dofter som en hund kan identifiera? En ny italiensk forskningsstudie visar att hundar faktiskt känner skillnad på doften från en rädd och en glad person. Och de reagerar starkt på det de känner.

Forskarna började med att samla in doftprover från en samling manliga försökspersoner. Medan de tittade på video med antingen skräckfilm eller komedier samlades armhålesvett in med hjälp av kompresser. Dessa personer var inte med i någon annan del av experimentet, utan var enbart doft-donatorer. 

Själva försöket genomfördes på 40 hundar (retrievers). Hundarna och deras ägare fick vistas i ett rum tillsammans med en försöksledare under en tid för att vänja sig vid situationen. Därefter placerades en behållare mitt i rummet. Den innehöll bitar av de doftande kompresserna från antingen de rädda eller glada doft-donatorerna. I en tredjedel av försöken var behållaren tom, för att utesluta att de effekter man såg kunde bero på själva experimentsituationen. Under två minuter studerades hundarnas beteende och puls, som ett mått på stress.

När behållaren innehöll doft från en skrämd person visade hundarna mer stressrelaterade beteenden och hade högre puls. När doften kom från en glad människa var hundarna å andra sidan mer intresserade av behållaren och ägnade mer tid åt att interagera med den främmande försöksledaren i rummet. 

Resultaten visar att hundar har en god förmåga att uppfatta skillnaden mellan doften av en rädd och en glad person. Forskningen ger inga svar på vilka doftämnen det kan ha varit som hundarna reagerade på, men man kan anta att det är rester av olika hormoner som utsöndras via svetten. Med andra ord: Som många av oss har misstänkt är det svårt att gömma sina känslor för en hund. Den känsliga nosen avslöjar hur vi mår innerst inne.

D’Aniello, B., Semin, G.R., Alterisio, A., Aria, M., Scandurra, A., 2017. Interspecies transmission of emotional information via chemosignals: from humans to dogs (Canis lupus familiaris). Anim Cogn 21, 67–78. doi:10.1007/s10071-017-1139-x

Är hundar verkligen röd-grön färgblinda?

                


En av hundvärldens vanligaste myter är den att de är färgblinda. Jag har skrivit om det i ett kapitel i min bok “Den missförstådda hunden” och där förklarat hur studier av ögats uppbyggnad visat att de visst ser färger, men förmodligen på samma sätt som en människa som är röd-grön färgblind. De ser alltså inte världen i svart-vitt-grått som många tycks tro, utan i en rik färgskala som dock skiljer sig något från den de flesta människor uppfattar. Men anatomiska och fysiologiska studier i all ära, men vi har saknat direkta bevis från bra beteendestudier på att hundar verkligen uppfattar färger som en röd-grön färgblind person gör. Tills nu, vill säga, för en italiensk forskargrupp har utvecklat ett helt nytt och smart sätt att mäta just det.

De allra flesta av oss har någon gång varit med om att få vårt färgseende testat med s k Ishihara-bilder. Det är de runda, prickiga små tavlor där man ska försöka utläsa olika siffror med avvikande färg. Särskilda kombinationer av dessa avslöjar avvikelser i färguppfattning. I den Ishihara-bild som ses ovan till vänster har röd-grön färgblinda personer svårt att se att det står “26” (om färgåtergivningen är bra, vilket den kanske inte är på den dataskärm du använder just nu) - de ser bara siffran “2” eftersom sexan flyter ihop med bakgrunden. Forskarna utvecklade därför en hund-variant av Ishihara-testet.

Sexton hundar av olika ras, ålder och bakgrund fick titta när olika bilder visades på en skärm. Bilderna föreställde en silhuett av en katt som sprang åt vänster. När katten visades som en svart silhuett mot en vit bakgrund blev hundarna mycket intresserade. Genom att studera deras ögonrörelser och beteende i övrigt kunde forskarna se att hundarna mycket väl uppfattade bilden - de följde katten intresserat med blicken och deras rörelsemönster indikerade att de gärna skulle ha jagat efter katten om de inte hållits på plats av ägaren.

Sedan konstruerade man Ishihara-bilder med samma färgförhållanden mot bakgrunden som tvåan och sexan i människoversionen. När katten visades med samma kontrast som tvåan reagerade alla hundar på bilden, men när kontrasten i stället var som i sexan såg de inte längre någon katt. 

Det här är första gången man på ett tydligt sätt kunnat använda ett beteendetest för att undersöka färgseendet hos någon annan art. Forskarna menar att det kan användas på andra djur också, det handlar bara om att hitta något bra stimulus som kan användas i Ishihara-bilden för just den arten. Även om myten om hundars totala färgblindhet är helt fel råder det ingen tvekan om att de verkligen är röd-grön färgblinda. Men även för en sådan individ sprakar omvärlden i en rik palett av olika färger.

Siniscalchi, M., d’Ingeo, S., Fornelli, S., Quaranta, A., 2017. Are dogs red–green colour blind? Royal Society Open Science, 4: 170869

© Per Jensen 2013