På den här bloggen publicerar jag med ojämna mellanrum populärvetenskapliga sammanfattningar av vetenskapliga arbeten som jag tror kan intressera fler än mig själv. Jag skriver också inlägg från andra intressanta etologiska nyheter som jag stöter på i min dagliga verksamhet.
Hundar som gråter
Gråt är ett av de beteenden som anses helt artspecifikt för oss själva. Det mest utmärkande för gråten är den plötsliga överproduktionen av tårvätska som väller ut ur ögonen. Vissa andra arter kan producera tårar i olika sammanhang, men typiskt sett är det för att reglera olika fysiologiska tillstånd, t ex att kontrollera saltbalansen i kroppen hos vissa havsfåglar. Människors gråt är i stället kopplat till starka emotionella reaktioner, både negativa och positiva. Tårar av smärta är lika påtagliga som glädjetårar. Men ingen annan art har observerats producera tårar av emotionella skäl - tills nu, när japanska forskare studerade hundar.
Under experimentet mätte forskarna tårproduktionen under ett test, där ägarna återförenades med sin hund efter att ha varit från den i mellan fem och sju timmar. Vid återföreningen producerade hundarna signifikant mer tårvätska än innan de hade skiljts åt. När man upprepade samma sak med en annan person än ägaren uteblev tårarna vid återföreningen, vilket tyder på att tårproduktionen hade att göra med en nära relation.
Det här stärktes av att man också undersökte hur tårproduktionen påverkades av anknytningshormonet oxytocin. När man försiktigt droppade en oxytocinlösning i ögat ökade tårarna på samma sätt som vid återförenandet, vilket inte var fallet när man droppade i andra liknande kemikalier som kontroll.
Man undersökte också hur människor reagerar på hundar som producerar mycket tårar. Försökspersoner visades bilder på hundar som hade fått extra tillförsel av artificiella tårar och genomgående rankades dessa som mer attraktiva än hundar med “normala” ögon på en skala efter hur gärna man vill ta hand om dem.
Forskarna drar slutsatsen att hundar under domesticeringen kan ha utvecklat den här förmågan att producera emotionella tårar som ett sätt att öka chansen att bli omhändertagna av människor, och för att stärka anknytningen till sin ägare. Andra forskare har tidigare visat att hundar utvecklat särskilda muskler som låter dem höja ögonbrynen på ett “inställsamt” sätt, vilket ökar deras attraktivitet. Kanske är tårproduktionen en liknande anpassning.
Murata, K., Nagasawa, M., Onaka, T., Kanemaki, N., Nakamura, S., Tsubota, K., Mogi, K., Kikusui, T., 2022. Increase of tear volume in dogs after reunion with owners is mediated by oxytocin. Curr Biol 32, R869-R870.
Ägare känner igen sin hund på lukten
Vi är många som ofta framhåller hundars fantastiska luktsinne och ibland beklagar att vi själva lever i en relativt doftlös värld. Nu visar ny forskning att vi förmodligen underskattat vår förmåga rejält, åtminstone när det gäller relationen till våra fyrbenta vänner. Den tjeckiska forskargruppen samlade in doftprover från hundar som tillhörde 53 olika ägare (40 kvinnor och 13 män, 3-72 år gamla) genom att under strikt kontrollerade former gnida en tygduk över hunden. Varje doftprov placerades i en glasburk och under testet fick ägarna lukta på sex burkar, var och en med doft från en hund. Deras uppgift var att peka ut den burk som innehöll doften från den egna hunden.
Resultatet visade att över 70 % av ägarna kunde identifiera sin egen hund. Det visar att vårt luktsinne är betydligt bättre än de flesta kanske har antagit. Några ytterligare intressanta iakttagelser från experimentet: Män lyckades bättre än kvinnor (90 % män jämfört med 65 % kvinnor klarade testet) och yngre personer lyckades också bättre; om hundarna levde utomhus i hundgård var det lättare att identifiera dem; det var enklara att identifiera hundar som var kastrerade och som huvudsakligen åt torrfoder.
Studien behöver upprepas med fler deltagare och många nya frågor uppstår. Är vissa raser lättare att känna igen på lukten än andra? Varför är männen bättre, när kvinnor normalt får bättre resultat i olika dofttest? Gäller det alla djur, eller är det något speciellt med vår förmåga att just känna igen hundar? Tidigare studier har exempelvis visat att människor har svårt att känna igen doften av sin egen katt.
Oavsett vilket visar undersökningen att det är dags att ta vårt eget luktsinne på allvar.
Přibylová L, Pilná V, Pinc L, Vostrá-Vydrová H. 2021. Ability of dog owners to identify their dogs by smell. Sci Rep. 11:22784
Nov 17;:1–6.
Risker med bestraffning vid träning
En gammal motsättning i hundvärlden handlar om vilka metoder som är mest effektiva och bäst för både ägare och hund när man tränar. En grov uppdelning kan göras mellan bestraffnings- och belöningsbaserade metoder, där de förstnämnda använder sig av obehag för hunden när den inte beter sig som man önskar medan de senare använder sig av belöningar när hunden gör rätt. Båda sätten kan såklart användas för att få en hund att lära sig saker, men frågan är vad de har för effekt på hundens välfärd och på relationen till ägaren. Forskningen har visat att hundar med en historik av bestraffningsbaserad träning har större risk att utveckla osäkerhet och olika beteendeproblem, men det har hittills varit baserat på enkäter och uppgifter från ägarna själva.
I en ny studie har nu en portugisisk forskargrupp använt sig av betydligt noggrannare experimentella metoder för att undersöka detta. Man valde ut åtta olika hundskolor och filmade en serie kurstillfällen (vanlig vardagslydnad) för att kunna klassificera metoderna som användes på ett objektivt sätt. Skolorna kunde sedan klassificeras som antingen huvudsakligen bestraffningsbaserade eller huvudsakligen belöningsbaserade. Sedan studerade man totalt 92 hundar av olika ras och kön över en treårsperiod. Hundarna videofilmades under träningspass och testades senare i ett s k “judgement bias” test. Ett sådant test mäter hur hunden reagerar på ett tvetydigt stimulus. Sedan tidigare vet man att hundar som är stressade eller deprimerade vanligtvis tolkar sådana stimuli som att de indikerar något negativt, medan harmoniska och ostressade hundar tolkar dem positivt.
Resultaten visade att hundar som tränades med bestraffningsbaserade metoder i större grad visade stressrelaterade beteenden under själva träningen och de hade högre nivåer av stresshormoner i salivprov som togs i anslutning till lektionerna. Samma hundar var dessutom mer “pessimistiska” i “judgement bias”-testet, vilket tyder på en långvarig negativ effekt på hundarnas psykiska tillstånd.
Forskarna drar slutsatsen att bestraffningsbaserad träning riskerar att försämra hundars välfärd både under själva träningen och efter att den är färdig. Det här är den första experimentella studien av träningsmetoders effekter och den ger starkt stöd åt tidigare rapporter.
(PS - forskarnas egna termer för metoderna är “aversive-based” och “reward-based”. Reward-based inkluderar det man inom inlärningsteori kallar positiv förstärkning och negativ bestraffning, medan aversive-based främst baseras på positiv bestraffning och ibland också negativ förstärkning).
Vieira de Castro, A.C., Fuchs, D., Morello, G.M., Pastur, S., de Sousa, L., Olsson, I.A.S., 2020. Does training method matter? Evidence for the negative impact of aversive-based methods on companion dog welfare. PLoS ONE 15, e0225023–26. doi:10.1371/journal.pone.0225023
Vet hunden vad den gör?
Frågan i rubriken kan synas konstig, men är i högsta grad berättigad. Att komma ihåg sina egna handlingar kräver nämligen en avancerad kognitiv förmåga, som inkluderar det man kallar episodiskt minne och ett jag-medvetande. Det är inte alltid så lätt ens för oss människor att minnas allt vi gör. Om någon frågar dig vad du gjorde efter att du ätit frukost i morse måste du tänka efter ordentligt och då utnyttjar du precis det episodiska minne som man tidigare ansåg var unikt för oss själva. Nu har den italiensk-ungerska forskaren Claudia Fugazza (hon som utvecklat “Do-as-I-do”, som du kan läsa om i tidigare blogginlägg) tillsammans med Adam Miklosi och andra i Budapest kommit på en genial metod för att undersöka hundars kunskap om sina egna handlingar.
Forskarna började med att träna tio hundar på ett kommando som de kallade “upprepa”. Man utgick från beteenden som hunden redan kunde, som t ex “sitt” och “ligg”. När hunden utfört rätt beteende kommenderade man “upprepa” och efterhand förstod hundarna att de då skulle göra samma sak en gång till.
När de förstått innebörden av kommandot “upprepa” började själva experimentet. I en serie försök undersökte man om hundarna kom ihåg vad de just gjort och därigenom kunde upprepa handlingen. Ibland fick de instruktioner om vilket beteende de skulle utföra, ibland använde man helt enkelt spontana handlingar som hundarna utförde på egen hand. Det kunde vara exempelvis att hunden hoppade upp i soffan, drack vatten ur en skål eller lade sig ner på golvet. När hunden sedan bytte aktivitet gav man kommandot “upprepa”. De tio testhundarna klarade det i omkring 80% av alla tillfällen. Resultatet blev lika bra när en okänd person bad hunden upprepa.
För att undersöka hur bra hundarnas episodiska minne är testade man dem också efter olika tidsintervall. När hunden spontant utfört ett tydligt beteende tog man den till ett annat rum och lät den vila i en bur i upp till en timme. Därefter tog man ut den och kommenderade “upprepa”. Ju längre tid som gick desto mindre mindes hundarna av sina tidigare handlingar, men tre av de tio hundarna kunde upprepa sitt beteende efter en timmes vila.
Resultaten visar för första gången på ett övertygande sätt att hundar har ett episodiskt minne och att de är väl medvetna om sina egna handlingar också när de inte får några särskilda kommandon. Det visar också att de har en betydligt mer komplex självbild än man tidigare trott.
Fugazza, C., et al., 2020. Mental representation and episodic-like memory of own actions in dogs. Sci Rep 10, 1–8. doi:10.1038/s41598-020-67302-0
Hundar åldras lika oavsett ras
Från en mängd forskning vet vi att hundars livslängd är starkt sammankopplad med deras kroppstorlek. I genomsnitt har en hund från en storväxt ras som t ex grand danois en förväntad livslängd som är många år kortare än en från en liten ras, som t ex dvärgpudel. Samtidigt har forskning under senare år visat hur hundars kognitiva förmåga förändras med åren och att en åldrande hund uppvisar liknande kognitiva förändringar som många människor. Vissa hundar utvecklar t o m en variant av demens som påminner om den man kan se hos en del personer som kommit upp i åren.
En europeisk-amerikansk forskargrupp har nu undersökt hur det mentala åldrandet hänger samman med det fysiska. Man kan tänka sig två möjliga scenarier: antingen är åldersförändringarna “komprimerade”, så att de både utvecklas och avtar snabbare hos storväxta raser (diagram b ovan), eller så är den kognitiva utveckllingen lika hos alla raser oavsett storlek (diagram a). I det första fallet skulle det innebära att en 7-8-årig grand danois visar samma mentala nedsättning som en 14-15-årig dvärgpudel. I det andra fallet vore den 7-8-åriga grand danoisen lika mentalt spänstig som en pudel vid samma ålder. Forskarna ville undersöka vilka av de två scenarierna som stämmer bäst överens med verkligheten.
Man utnyttjade en fantastisk informationsbank som tagits fram inom ett projekt som kallas “Dognition”. Här har tusentals hundägare genomfört olika enkla beteendeförsök på sina egna hundar och rapporterat in dem på en stor databas. De små experimenten mäter t ex hur villig hunden är att ta ögonkontakt, följa ägaren pekande och förstå enkla fysikaliska samband, som under vilket av två pappersark som en godisbit ligger gömd (nämligen den som är lite upphöjd av det gömda godiset).
Studien omfattade över 4000 hundar från 66 olika raser mellan 1 och 14 års ålder. Man fann att förändringarna i kognitiva funktioner följde en omvänt U-formad kurva; hundarna blev bättre på de olika uppgifterna under de första levnadsåren och efter en topp i “medelåldern” sjönk förmågan gradvis igen. Analyserna visade också att den “komprimerade” utvecklingsbanan stämde bäst med de resultat man såg. Det betyder att det kognitiva åldrandet följer samma förlopp som det fysiska. En fysiskt gammal grand danois uppvisar alltså samma kognitiva nedsättning som en fysiskt gammal dvärgpudel, fast den stora hunden blir gammal många år tidigare.
Resultat som de här kan hjälpa oss hundägare att förstå hur våra hundar utvecklas, men de kan också bidra till att förstå åldrandets biologi i allmänhet. Hundarna kan därför fungera som biologiska modeller för oss själva när vi vill förstå vad som händer när vi själva blir gamla.
Watowich, M.M., Maclean, E.L., Hare, B., Call, J., Kaminski, J., Miklósi, Á., Snyder-Mackler, N., 2020. Age influences domestic dog cognitive performance independent of average breed lifespan. Anim Cogn 24, 675. doi:10.1007/s10071-020-01385-0
Ett nytt sinnesorgan hos hundar?
Hundens nos är såklart ett fantastiskt organ som varje hundägare vet. Men nu har lundaforskare i samarbete med kollegor i Budapest hittat bevis för ett tidigare okänt sinnesorgan knutet till nosen: det s k rinariet, vilket är rikt försett med nerver och tycks vara specialiserat på att uppfatta mycket svag värmestrålning.
Bilden ovan, tagen ur publkationen, föreställer ett hundhuvud fotograferat med en värmekamera. Med hälp av skalan på sidan kan man lätt se att nosen är betydligt kallare än resten av kroppen. Medan t ex tungan håller en temperatur på omkring 37-38 grader är nosens yttemperatur ca 22-23 grader. Det här ledde forskarna till att fundera på om det kalla, ofta fuktiga ytskicket på nosens överdel, det s k rinariet, kanske används på samma sätt som man tidigare funnit hos t ex vissa fladdermöss, dvs för värmedetektering.
För att undersöka det tränade forskarna tre hundar att skilja mellan en varm (ca 31 grader) och kall (rumstempererad) metallskiva, ungefär stor som ett A4-papper. Hundarna lärde sig att det fanns godis bakom den varma skivan, som såg exakt likadan ut som den kalla. Under själva testet fick hundarna sedan välja mellan två skivor, en varm och en kall, från ett avstånd av ca en och en halv meter. De tre hundarna klarade uppgiften i mellan ca 70 och 80 % av försöken. Det visar att de faktiskt kan uppfatta den svaga värmestrålningen på det avståndet och att det förmodligen är rinariet på nosen som används för detta.
Tillsammans med de ungerska kollegorna testade man sedan 13 hundar i en så kallad fMRI-kamera, som kan producera en bild av hjärnans aktivitet när hunden utsätts för olika stimuli. När man presenterade en svag värmestrålning mot nosen på den hund som befann sig i kameran aktiverades en del av den vänstra hjärnhalvans somatosensoriska cortex, dvs en del av hjärnan som används för att tolka sinnesintryck.
Resultaten ger starkt stöd för att hundar har en tidigare okänd förmåga att uppfatta mycket svag värmestrålning med rinariet. Det här skulle kunna vara till stor hjälp för att t ex lokalisera gömda bytesdjur i mörker.
Bálint, A., Andics, A., Gácsi, M., Gábor, A., Czeibert, K., Luce, C.M., Miklósi, Á., Kröger, R.H.H., 2020. Dogs can sense weak thermal radiation. Sci Rep 10, 1–9. doi:10.1038/s41598-020-60439-y
Skulle din hund hjälpa dig om du är instängd?
Pro-socialt beteende kallar man det när ett djur hjälper ett annat i en utsatt situation, t ex delar mat med en som inte har. Det är i allmänhet ett sällsynt beteende, men i några fall har man sett att vissa arter ägnar sig åt pro-socialitet under vissa omständigheter. Ett exempel är att råttor ofta hjälper en artfrände ut ur en bur där man låst in den, särskilt om den instängda råttan är stressad. I en ny artikel rapporterar en grupp argentinska forskare ett experiment där man undersökt om hundar på liknande sätt kan agera pro-socialt mot människor.
Studien omfattade 47 vanliga sällskapshundar av olika ras, kön och ålder, samt 10 militärt tränade sökhundar. Under själva experimentet stängde man in ägaren i en garderobsliknande bur (se bilden ovan) och undersökte sedan om hunden skulle öppna dörren för att hjälpa personen ut. I hälften av fallen stod ägaren tyst och lugn och i den andra hälften agerade hen upprört och stressad, låtsades gråta och skrek på hjälp. Hunden rörde sig fritt och alltihop videofilmades utan att någon annan person befann sig i rummet. För att öppna dörren och släppa ut ägaren behövde hunden krafsa undan en blockerande tyngd.
Resultaten visade att bara någon enstaka hund öppnade dörren om ägaren var tyst och stilla, men om hen spelade upprörd och stressad blev resultatet annorlunda. I det läget öppnade omkring hälften av sällskapshundarna dörren och 6-8 av de 10 sökhundarna gjorde detsamma. Forskarna fann att hundarna hade en förhöjd puls när ägaren agerade stressad och menar att det tyder på att deras beteende drevs delvis av det man kallar “känslosmitta”, eller empati.
Slutsatsen av studien är att åtminstone vissa hundar uppvisar ett tydligt pro-socialt beteende som kan tyda på såväl empati som målinriktning. Ytterligare forskning kommer att behövas för att avgöra vad det är som stimulerar det pro-sociala beteendet hos vissa hundar och vad som gör att den andra hälten inte verkar reagera på samma sätt.
Carballo, F., Dzik, V., Freidin, E., Damián, J.P., Casanave, E.B., Bentosela, M., 2020. Do dogs rescue their owners from a stressful situation? A behavioral and physiological assessment. Anim Cogn 14, 1–15. doi:10.1007/s10071-019-01343-5
Dominant? Nej, men kanske självsäker
Få begrepp används lika ofta på ett felaktigt sätt inom hundvärlden som "dominans”. Många har hävdat att ägaren måste vara dominant över sin hund (ibland maskerat till “ledare”), något som ofta har lett till våldsamma metoder för att få en hund att lyda, t ex det som kallats “alfarullning” och “paragrafläsning”. Här har forskningen sedan länge varit tydlig med att “dominanta” metoder leder till ökad risk för att hunden ska utveckla olika typer av beteendeproblem och de flesta etologer är eniga om att rangordningsbegrepp som “dominans” inte är relevanta för relationen mellan ägare och hund.
Samtidigt är “dominans” ett viktigt begrepp inom etologin när det gäller att beskriva relationen mellan individer av samma art inom en flock. I ett förhållande mellan två djur är den dominanta individen den som har företräde till begränsade resurser. Men många använder felaktigt begreppet som ett personlighetsdrag, en egenskap hos en hund (“min hund är dominant”), trots att etologer är tydliga med att dominans alltid är ett förhållande mellan två individer.
I en ny forskningsrapport har en grupp forskare från Ungern undersökt vad människor egentligen menar när man hävdar att en hund är dominant. Nära 400 personer som ägde mer än en hund fick fylla i en omfattande enkät där de beskrev en mängd olika egenskaper hos sina hundar, såsom de själva uppfattade dem. Hundarna var av en rad olika raser och könen var ungefär lika representerade. Ägarna fick själva avgöra om de skulle beteckna någon av hundarna som dominant eller undergiven, utan att forskarna gav någon definition - det var alltså upp till ägarna själva hur de uppfattade begreppet.
När man analyserade svaren fann man att hundarnas egenskaper såsom ägarna beskrev dem representerade fyra olika personlighetsdrag: självsäkerhet, läraktighet, aggression mot andra hundar och oberoende. De hundar som ägarna betecknade som dominanta hade högre poäng än de undergivna på egenskaperna självsäkerhet och läraktighet. Det fanns inget samband mellan det som uppfattades som dominans å ena sidan och aggression å den andra.
Forskarna drar slutsatsen att även om dominans inte är en egenskap hos en individ så uppfattas självsäkra och läraktiga hundar oftare som “dominanta”. Man menar därför att man bör använda termen “självsäker” för att beskriva hundars personlighet och bara använda “dominans” på det etologiskt korrekta sättet, för att beskriva en hunds status i förhållande till en annan hund där den har en etablerad relation.
Wallis, L.J., Iotchev, I.B., Kubinyi, E., 2020. Assertive, trainable and older dogs are perceived as more dominant in multi-dog households. PLoS ONE 15, e0227253. doi:10.1371/journal.pone.0227253
Är gamla hundar gladare?
Tvärtemot vad man kanske kan tro är äldre människor mindre känsliga för negativa upplevelser, medan positiva uppfattas ungefär som när personerna var unga. Det visar sig exempelvis i vad äldre hör i fråga om andras tonfall, där de ofta har större svårigheter att identifiera ilska och sorg men utan problem uppfattar glada och uppmuntrande sätt att tala. Forskare från Ungern och Holland utgick från detta när de bestämde sig för att undersöka om hundar uppvisar liknande “ålders-relaterade positivitetseffekter”.
Forskarna studerade 40 hundar av olika ras och kön, där hälften var mellan 1-5 år gamla och den andra hälften över 10 år. Under själva beteendetestet satt eller stod hundarna framför sina ägare med blicken riktad mot dem. Bakom ryggen på hundarna fanns högtalare och en videokamera som registrerade deras reaktioner. Varje hund fick sedan höra tre olika röststimuli från okända människor, ett negativt, ett positivt och ett neutralt stimulus. De positiva ljuden bestod av skratt och de negativa av skrik, medan de neutrala utgjordes av hickande eller hostande. Alla ljud var noggrannt kalibrerade så de var lika långa (i tid räknat) och lika höga (i både frekvens och ljudstyrka). Från videoinspelningarna registrerades sedan tiden det tog för hundarna att reagera, t ex genom att vända sig mot högtalarna, spetsa öronen, eller se sig omkring.
Resultaten visade att de äldre hundarna generellt tog längre tid för att reagera på de negativa ljuden , medan det inte var någon större skillnad på reaktionstid för de positiva och neutrala ljuden. Det betyder att de äldre hundarna inte reagerade långsammare i allmänhet, utan bara när det gällde just de negativa skriken. Hundarnas reaktioner på emotionella stimuli tycks alltså påverkas av ålder på samma sätt som hos människor. Forskarna menar att det här kan bero på förändringar i hjärnans funktioner, något som tidigare påvisats hos åldrande hundar.
Forskningen lägger en pusselbit till hur hundar åldras, ett område som man börjat utforska på allvar under senare år. Och kanske kan vi tolka resultaten så att gamla hundar på sätt och vis har en lite gladare tillvaro, eftersom de selektivt verkar tappa en del av förmågan att ta in negativa stimuli.
Smit, I., Szabó, D., Kubinyi, E., 2019. Age-related positivity effect on behavioural responses of dogs to human vocalisations. Sci Rep 9, 1–10. doi:10.1038/s41598-019-56636-z
Hundar påverkas av ägarens stress
Har du också misstänkt att din hund känner av ditt humör och din stressnivå och påverkas av den? Nu finns det vetenskapliga bevis för att det förhåller sig så, allt enligt en ny studie från min egen forskargrupp, under ledning av docent Lina Roth och Ann-Sofie Sundman (nybliven doktor i etologi!).
Det har länge varit känt att hundar kan reagera på den omedelbara stressnivån hos ägaren. Exempelvis blir de påverkade av om ägaren är stressad i samband med en agilitytävling. Men när det gäller långtidsstress, sådant som påverkar oss dagligen och stundligen, har forskningen haft svårare att studera sådana effekter. Det beror delvis på svårigheter med att mäta stressen. Normalt tar man ett blodprov på både hund och ägare, men det speglar ju bara stressen just då provet tas och minuterna innan. Ann-Sofie Sundman och Lina Roth använde sig i stället av en ny metod för att mäta stresshormoner: man använder håret. Både hos människor och hundar växer håret i en ganska konstant hastighet och den kortisol - stresshormonet framför andra - som cirkulerar i blodet byggs in i de växande hårstråna. Därför avspeglar hårnivåerna den stress individen upplevt under så lång tid som håret växt. Hos oss människor handlar det om ungefär en centimeter i månaden.
Ann-Sofie och Lina samlade in hår från 58 shetland sheepdog och border collie och deras kvinnliga ägare (tyvärr var det inte tillräckligt många manliga ägare som kunde medverka) vid två olika tillfällen under ett år och mätte sedan kortisolnivåerna. De fann ett starkt samband - ju högre nivåer hos ägaren, desto högre hos hunden.
Kortisolnivåer kan påverkas av annat än stress, exempelvis av fysisk aktivitet. Därför mättes aktiviteten hos hundarna kontinuerligt under en vecka med hjälp av ett automatiskt aktivitetshalsband som registrerade data dygnet runt. Men aktivitetsnivån kunde inte förklara sambandet. Vidare lät man hundägarna fylla i validerade personlighetsenkäter för både sig själva och deras hundar. Resultaten visade att hundens personlighet inte påverkade kortisolnivåerna alls, men ägarens personlighet kunde förklara en stor del av hundarnas stressnivåer.
Slutsatserna från undersökningen är att hundar speglar stressnivån hos sina ägare snarare än det omvända. Det här är första gången forskare har kunnat påvisa att individer av olika arter som lever tillsammans påverkar varandra på detta sätt. I fortsatta studier kommer forskarna nu att undersöka andra raser, sådana som är mindre avlade för nära samarbete och hoppas också få med manliga hundägare.
Sundman, A.-S., Van Poucke, E., Svensson Holm, A.-C., Faresjö, Å., Theodorsson, E., Jensen, P., Roth, L.S.V., 2019. Long-term stress levels are synchronized in dogs and their owners. Sci Rep 9, 279. doi:10.1038/s41598-019-43851-x