Durspelen drog fram som en stormvind under andra hälften av 1800-talet. Äntligen kunde var och en bli sin egen musiker både enkelt och billigt - instrumenten kunde köpas för en överkomlig summa från Åhlén och Holm på postorder, och de var betydligt enklare att lära sig spela på än den motsträviga fiolen. Så småningom utvecklades de till de stora, femradiga dragspelen, men vi är många som fortfarande älskar det speciella, lite stötiga ljudet från ett en- eller tvåradigt durspel (som kommer sig av det blir olika ton på inblås och utdrag).
Mina spel är dels en östtysk enkel variant, stämd i C/F, och dels ett Hohner-spel i G/D, som jag införskaffade sommaren 2013 från Arne Blomberg. Här spelar jag en schottis ("Pas de Quatre") efter Frans Gustafsson i Tjärstad på det östtyska spelet.