Hur vet ett litet barn vad som är farligt och vad som är harmlöst i omvärlden? Jo, framförallt genom att betrakta föräldrarnas reaktioner på det okända. Om mamma eller pappa visar med sina reaktioner att de är uppskrämda smittar det direkt av sig till barnet, och detsamma om föräldern är oberörd. Det kallas för “social referenstagning”, dvs man använder en social partner som man har förtroende för som referens för att lära sig vad man ska vara försiktig med här i världen. För några år sedan visade forskare att hundar gör på samma sätt. Om husse eller matte med sina reaktioner visar att en obehaglig sak i själva verket är helt ofarlig så tar hundarna till sig detta snabbt. Men forskningen har så här långt bara sysslat med vuxna hundar och frågan är när den här förmågan uppstår - kanske krävs det lång tids erfarenhet innan hundar tillägnar sig förmågan till social referenstagning?
I en nypublicerad artikel från Claudia Fugazza (känd från “Do As I Do”-metoden; se föregående blogginlägg) och medarbetare i Budapest redovisas resultat som visar att förmågan utvecklas mycket tidigt. Forskarna studerade åtta veckor gamla valpars reaktioner på ett okänt och skrämmande stimulus - en bordsfläkt med långa pappersremsor fastknutna. Valparnas reaktioner observerades i olika situationer: när de var ensamma, när hade sin mamma eller en okänd vuxen hund alldeles bredvid, eller när en människa var närvarande. De vuxna tikarna var tränade att inte reagera alls på fläkten, så de uppvisade bara en helt neutral reaktion. Människorna, å andra sidan, uppvisade antingen ett neutralt beteende eller ett positivt och uppmuntrande, som för att visa att fläkten är helt ofarlig. Forskarna mätte sedan hur lång tid det tog innan valparna vågade nära sig och undersöka fläkten i var och en av de olika situationerna.
Resultaten visade att en okänd vuxen hund inte påverkade valparnas beteende alls. De tog lika lång tid på sig att undersöka fläkten som när de var ensamma i rummet. Om däremot mamman var närvarande hade hon ett tydligt lugnande inflytande på valparna, som nu närmade sig fläkten betydligt tidigare. Detsamma gällde om en människa fanns i rummet - jämfört med när de var ensamma vågade de sig nu fram efter signifikant kortare tid. Och personens beteende hade en stor betydelse. Om människan signalerade positiva och uppmuntrande reaktioner var valparna riktigt snabba att undersöka det skrämmande föremålet. När man sedan testade hundarna några dagar senare med samma stimulus men utan någon social partner satt reaktionerna i, vilket visar att valparna mindes vad den sociala partnern hade signalerat tidigare.
Slutsatsen av arbetet är att social referenstagning är utvecklat redan hos åttaveckors valpar. Under den tidiga sociala anknytningsperioden uppstår alltså den relation som valpar använder inte bara för att känna sin tillhörighet utan också för att få ett socialt stöd i utforskningen av världen. Detta är alltså ännu en i raden av vetenskapliga studier som visar att hundars relation till sina ägare inte skiljer sig särskilt mycket från barnets relation till sina föräldrar.
Fugazza, C., Moesta, A., Pogány, A., Miklósi, Á., 2018. Presence and lasting effect of social referencing in dog puppies. Animal Behaviour 141, 67–75. doi:10.1016/j.anbehav.2018.05.007