Det har varit tyst med forskningsnyheter på den här bloggen under en tid. Orsaken är: jag har varit upptagen med skrivandet på min nya bok (omslaget ser du ovan). Men nu - äntligen - har jag lämnat manuset till förlaget, efter några månaders intensivt skrivande på kvällar och helger. Jag ska inte överdriva arbetsinsatsen, boken har faktiskt nästan skrivit sig själv, eftersom det finns så otroligt mycket rolig och intressant ny forskning om hundars tankar och inre liv. Nu vidtar redigeringsarbete och bildletande, sedan finns boken förhoppningsvis ute till försäljning den 1 oktober. Du som följer den här bloggen kommer att känna igen bokens teman och upplägg. Det handlar om hur hundar kommunicerar med oss människor, samt om deras inre tankar och känslor. Kan de skämmas (det är själva frågan i bokens titel)? Vad med känslor som svartsjuka, rättvisa och empati? Och hur lär de sig egentligen svenska? Boken blir en inblick i hur forskningen går till inom området, vilken typ av experiment som kan avslöja svaren på så svåra frågor, eftersom man ju inte kan fråga hundarna direkt. Jag hoppas att du kommer att tycka att det är lika intressant att läsa boken som jag tycker det varit att skriva den. Här kommer ett kort utdrag ur det kapitel som handlar om svartsjuka och rättvisa:
"Friederike Range och hennes medarbetare i Wien gjorde ett experiment för att undersöka om hundars kan uppleva orättvisa. De tränade 29 hundar att utföra en av hundvärldens favoritkonster: vacker tass. Jag tror att nästan alla som ägt en hund har lärt den det lilla tricket. Det är en enkel konst som de flesta hundar lär sig snabbt, kanske eftersom krafsandet med tassen är ett naturligt tiggbeteende som lätt kan omvandlas till en belönad handskakning.
När hundarna väl behärskade tricket undersökte man hur länge de var villiga att fortsätta att utföra det om man slutade belöna dem. Det visade sig att de flesta tröttnade efter ungefär 30 obelönade ”vacker tass” i rad. Men om de fick lite godis för varje gång de gjorde rätt, var de beredda att fortsätta nästan i det oändliga.
Under själva experimentet fick två hundar utföra sin konst samtidigt. När man nu belönade bara den ena hunden visade det sig att de som inte fick något godis snabbt tappade intresset. Redan efter 15-20 försök vägrade de att lyda. Och redan innan dess visade de tydligt sin tveksamhet till att medverka. Medan de normalt bara behövde ett enda kommando för att visa tassen, krävdes 2-3 tillsägelser innan de gjorde det när partnern blev belönad men inte de själva.
Kanske var de bara trötta på att utföra det här lite meningslösa beteendet? Nej, om samma hundar åter testades i par, men ingen av dem fick någon belöning, fortsatte de oförtrutet 30 gånger i rad. Samma sak gällde när de fick utföra sin konst ensamma tillsammans med försöksledaren.
De slutade bara samarbeta när de såg att en annan hund belönades för samma sak som de själva förväntades göra gratis. Ett antal kontrollförsök visade att den reaktionen var opåverkad av om hundarna kände varandra eller inte och av hur motiverade de var att arbeta för godis i allmänhet. Det var verkligen känslan av att vara orättvist behandlad som lyste igenom.
Det här försöket demonstrerar på ett tydligt sätt att hundar kan uppleva sig orättvist behandlade. Antagligen satt de där och kände ett sting av avundsjuka. ”Varför ska jag göra det här dumma tricket för ingenting, när han där får godis om och om igen för samma sak?”."