Hundar med separationsångest leder till allvarliga problem, både för dem själva och omgivningen. Det är svårt att lämna dem ensamma, eftersom de blir så stressade att de t o m kan förstöra möbler och inredning i försöken att dämpa sin egen oro. Men vad är det som får vissa hundar att utveckla denna ångest medan andra (de flesta) klarar separationen alldeles utmärkt och kan ligga avslappnat och sova under flera timmar medan ägaren är på jobbet? En ny forskningsrapport från Ungern har försökt att hitta förklaringar. Arbetet, som var ett samarbete med tyska etologer, undersökte olika aspekter av personlighet och attityder hos ägarna till nästan 1500 hundar i Ungern och Tyskland, och inkluderade också hundarnas läggning i analysen. Ägarna förmåddes att fylla i hela fem olika typer av standardiserade frågeformulär som lät forskarna bedöma hundarnas personlighet och egenskaper, ägarnas egen personlighet och attityd, samt graden av separationsångest hos hundarna. Det visade sig att 18% av de tyska och hela 33% av de ungerska hundarna led av någon grad av separationsproblem. Det yttrade sig som allt från att hunden darrade, dreglade och skällde när de lämnades till att de kissade och bajsade inne och tuggade sönder möbler. Ett resultat som var i överensstämmelse med forskarnas förväntningar var att hundar med problem oftare var stressade och lättstörda i övrigt i sitt vardagsliv. Men det som överraskade mig mest var det klara sambandet mellan ägarnas anknytning till sina hundar och risken för att de skulle utveckla separationsångesten. Jag hade kanske förväntat mig att personer som är mycket starkt knutna till hundarna skulle kunna uppleva större problem, men det var precis tvärtom. Ju mindre stark anknytning - dvs ju större “avståndstagande” från en nära relation - desto större risk att hundarna utvecklade ångest. Det är viktigt att komma ihåg att undersökningen baseras på självrapporterade uppgifter från ägarna och bara visar på möjliga samband. Det går inte med säkerhet att säga vad som orsakar vad. Men forskarna föreslår ändå att skälet till resultatet kan vara att de avståndstagande ägarna inte är lika bra på att möta hundarnas behov och på att erbjuda dem en trygg bas i tillvaron. Det skulle kunna medföra att hundarna utvecklar en osäkerhet och otrygghet som kommer till uttryck i separationsångest. Oavsett vad den korrekta förklaringen är kan vi konstatera att det aldrig verkar fel att knyta an starkt till sin hund!
Konok, V., Kosztolányi, A., Rainer, W., Mutschler, B., Halsband, U., & Miklósi, Á. (2015). Influence of Owners’ Attachment Style and Personality on Their Dogs’ (Canis familiaris) Separation-Related Disorder. PLoS ONE, 10(2), e0118375.