En hund som är mer social i största allmänhet är också mer benägen att söka hjälp från människor. Den är alltså mer intresserad av att samarbeta. Det visar en undersökning som jag pinsamt nog missat tidigare (och därför inte finns med i min nya bok, som kommer i höst), men som dök upp till ytan när jag gick igenom en del artiklar omkring det här för några dagar sedan. Forskningsrapporten, publicerad 2012, är baserad på ett experiment som utfördes av en argentinsk forskargrupp. 39 hundar av olika ras, ålder och kön studerades i två olika testsituationer. Den första delen syftade till att ge en beskrivning av hur sociala hundarna var. En och en fick de vistas i ett rum med en främmande person som först ignorerade dem och därefter interagerade med dem. Man satte poäng på hur snabbt hundarna tog kontakt med personen och hur benägna de var att behålla kontakten. Därefter studerades hur hundarna betedde sig i en situation där de tilsammans med den främmande försökspersonen stod inför ett problem som de inte kunde lösa själva: en skål med godis stod på en hylla, utom räckhåll för dem. När hundarna tittade personen i ansiktet fick de en godisbit. I ett senare skede studerades hur benägna de var att fortsatta att titta på försöksledaren även när de inte fick någon belöning. Det visade sig att hundar som karakteriserades som “mycket sociala” i det första testet var mycket mer benägna att se personen i ansiktet för att på det sättet få hjälp att lösa problemet än de som klassificerats som “mindre sociala”. Det fanns inget mönster vad gäller ras, ålder eller kön, utan det här handlade helt enkelt om individuella skillnader. Försöket visar att benägenhet att samarbeta och interagera med människor tycks vara en individuellt stabil egenskap och borde därför kunna ligga till grund för ett bättre avelsurval av olika slags arbetande hundar.
Jakovcevic, A., Mustaca, A. & Bentosela, M., 2012. Do more sociable dogs gaze longer to the human face than less sociable ones? Behavioural Processes, 90(2), pp.217–222.