Många tror att hundar är väldigt smarta och intelligenta, men det är i själva verket helt fel. När det kommer till att lösa problem på egen hand är de ofta ganska handfallna, som ett antal experiment visat genom åren (sammanfattas t ex i min bok “Hunden som skäms”). Däremot vet vi alla att de är fantastiska på att läsa av oss månniskor och söka samarbete i olika situationer när de inte klarar sig själva (plocka fram bollen som rullat in under soffan t ex). En studie som fick mycket uppmärksamhet och som lett till många liknande experiment (inte minst i min egen forskargrupp) visade att hundar, när de står inför ett olösligt problem, vänder sig till människor för att få hjälp efter en kort stunds egna försök. Vargar som testats i samma situation vänder sig normalt inte till människor utan envisas med att försöka och försöka och verkar inte inse att problemet inte gå att lösa. Nu har den amerikanska forskaren Monique Udell lagt ytterligare en pusselbit till den här skillnaden mellan hundar och vargar. Till skillnad från tidigare undersökningar använde Udell inte ett olösligt problem, utan bara ett som kräver lite ansträngning och envishet. Det gällde för hundarna och vargarna att öppna en burk genom att dra i ett snöre - inte helt självklart enkelt, men verkligen inte olösligt. Udell testade tio familjehundar och tio socialiserade vargar. Hon tänkte sig att eventuella skillnader skulle kunna bero på den stora skillnaden i kontakt med människor, så hon inkluderade också en grupp på tio hundar från en omplaceringskennel, där de växt upp med mycket begränsad människokontakt. Intressant nog fann hon nästan inga skillnader mellan familje- och kennelhundar, men båda grupperna skilde sig dramatiskt från vargarna. I omkring 80% av försöken klarade vargarna att öppna burken efter en stunds ihärdiga försök, medan bara 5% av försöken lyckades för hundarna. Siffrorna var desamma oavsett om det var ägaren/skötaren eller en främmande person som var tillsammans med hundarna och vargarna, eller om de var ensamma. Om personen peppade hundarna och manade på dem ägnade de mer tid åt sina försök, men de lyckades inte lösa uppgiften bättre. Däremot använde hundarna mellan 10 och 40% av försökstiden åt att stirra på människan och tillsynes söka hjälp, medan ingen av vargarna tittade på skötaren överhuvudtaget. Udell menar att försöket visar att hundar under domesticeringen anpassats till att samarbeta med människor så till den grad att det skett på bekostnad av deras förmåga att lösa problem på egen hand. De har alltså blivit lite mindre “smarta”, men mycket mer sociala. Hundar som ska tränats att arbeta oberoende av mänsklig hjälp (t ex sökhundar, räddningshundar) kanske skulle klara sig annorlunda, men det återstår att undersöka i framtiden.
Udell, M. A. R. (2015). When dogs look back: inhibition of independent problem-solving behaviour in domestic dogs (Canis lupus familiaris) compared with wolves (Canis lupus). Biology Letters, 11(9), 20150489–479. http://doi.org/10.1098/rsbl.2015.0489