Under det senaste decenniet har en rad olika forskningsrapporter visat att hundar är skickliga på att läsa av mänskliga ansikten och därigenom våra emotionella tillstånd. Trots de stora anatomiska skillnaderna känner de lätt igen ett glatt ansikte (fast man visar tänderna, tvärtemot en vanlig myt i hundvärlden) och ett som uttrycker ilska eller rädsla. Men deras egna ansiktsuttryck har ägnats mindre forskningsintresse. Självklart vet vi att hundar har sina artspecifika signaler som involverar hela ansiktet och mycket därtill när de kommunicerar med andra hundar, men hur är det med deras samspel med människor?
Juliane Kaminski och hennes medarbetare undersökte detta i en nypublicerad studie. De frågade sig framförallt om hundens ansikstuttryck är en aktiv respons på kommunikation med en människa, eller en automatisk (“autonom”) biprodukt av hundens fysiologiska tillstånd. Undersökningen, som omfattade 24 familjehundar av olika ras, ålder och kön, gick till så att man presenterade en godisbit för dem när en person antingen var vänd mot eller från dem. Dessutom gjorde man exakt samma test där personen antingen stod vänd mot eller från hunden, med händerna i samma position, men utan godis. Samtidigt filmades hundarnas ansikten och från videofilmerna kunde man sedan i stor detalj analysera hur ansiktsuttrycken förändrades.
Resultaten visade att själva presentationen av godiset inte påverkade deras ansiktsuttryck särskilt mycket. Det som hade betydelse var om de kunde se personens ansikte eller inte. När människan stod vänd mot hunden uppvisade de många fler olika ansiktsuttryck oavsett om personen hade godis eller inte. Framförallt var det två aspekter som påverkades: när de kunde se personens ansikte utförde de mer än dubbelt så många ögonbrynslyft och visade också en kraftig ökning av “tungvisande”. Samtidigt noterade forskarna en ökning av vokaliseringar från hundarna när de kunde se personens ansikte.
Resultaten visar att hundar aktivt varierar sitt ansiktsuttryck (och vokaliseringar) beroende på om de kan se motpartens ansikte. Det tyder i sin tur på att de har en aktivt kommunicerande funktion. Man kan förmoda att hundar under domesticeringen selekterats för just denna förmåga att aktivt kommunicera med människor.
Här kan du lyssna på en kort intervju med mig i vetenskapsradion om denna studie.
Kaminski, J., Hynds, J., Morris, P., Waller, B.M., 2017. Human attention affects facial expressions in domestic dogs. Sci Rep 7, 1–7. doi:10.1038/s41598-017-12781-x
