Svartsjuka hos hundar

IMG_1547

Över 80% av alla hundägare anser att deras hundar kan känna svartsjuka. Trots det har det vetenskapliga underlaget för ett sådant påstående varit svagt - för att vara exakt har ingen tidigare kunnat ge vetenskapliga belägg för detta. Möjligheten finns ju att vi hundägare förmänskligar våra hundar och tolkar deras beteende på ett felaktigt sätt. Men nu har en ny undersökning av två amerikanska forskare kastat ett vetenskapligt ljus över frågan och - kanske inte förvånande - faktiskt funnit starka belägg för att hundar verkligen kan uppleva svartsjuka. I experimentet lät man hundägare interagera med tre olika saker inför sina hundar: dels en batteridriven, mekanisk leksakshund, som viftade på svansen och gav ifrån sig ljusa skall, dels en mekanisk leksak utan någon hundlikhet alls och dels en bok med “pop-up”-funktion (som också gav från sig ljud). De tre föremålen uppförde sig alltså på liknande sätt, dvs de gav ifrån sig ljud och rörde sig, och i alla tre fallen ägnade ägarna all sin uppmärksamhet åt föremålen. Det visade sig att hundarnas beteende skiljde sig markant åt i de tre situationerna. När ägaren ägnade sig åt leksakshunden ökade frekvensen av beteenden som normalt förknippas med svartsjuka: hundarna puffade på sin ägare, gick emellan leksaken och ägaren och påkallade ägarens uppmärksamhet på olika sätt. En fjärdedel av hundarna gjorde t o m aggressiva utfall mot leksakshunden. Forskarna tolkar detta som starka indicier på att de testade hundarna verkligen uppvisade beteenden typiska för svartsjuka i just den situation som man kan anta framkalla just den känslan. Däremot vet vi inte när förmågan till svartsjuka kan tänkas ha uppstått, men forskarna spekulerar i att det kan vara ett grundläggande beteenden för sociala arter. Det kan därmed vara ett arv från hundarnas vargförfäder. Att människors beteende kan leda till svartsjuka är med all säkerhet något som uppkommit under domesticeringen. 

Harris, C. R., & Prouvost, C. (2014). Jealousy in dogs. PLoS ONE, 9(7), e94597. doi:10.1371/journal.pone.0094597


© Per Jensen 2013