Den här lilla marschen gjorde jag till systerdottern Klara och hennes (numera) man Erik när de gifte sig. Traditionen lär bjuda att en repris ska gå i moll för att symbolisera moderns sorg över att förlora en dotter. Det uppvägs dock av att resten går i dur, för att symbolisera glädjen över att ha fått en ny svärson. I det här fallet tror jag mig veta att glädjen överskuggar allt annat och låten både börjar och slutar därför i dur.