En liten vals till barnens kusin Kalle och hans fru Emilia. Den går såklart i moll eftersom jag tycker det finns något vemodigt i ett bröllop mitt i all glädje. På själva bröllopet blev det lite av en antiklimax när jag skulle spela den, eftersom jag hade glömt själva spelpipan (chantern) hemma. Men nu finns den här i alla fall. Hoppas den för lite lycka med sig i det nya äktenskapet.