Tidigare detta år publicerade mina kollegor i Uppsala nya resultat från jämförelser mellan hundars och vargars DNA, där de fann att en viktig del av det som skiljer arterna är att hundar har genvarianter som gör dem bättre på att bryta ner stärkelse. Man antog att detta uppkommit i samband med att människan blev jordbrukare och hundar därför lättare kunde anpassa sig till att leva på den mat som ingick i den nya dieten för människor. På den just avslutade evolutionskonferensen i Lissabon presenterade Javier Quilez från Spanien nya resultat av en ännu mer omfattande jämförelse av arternas DNA, som inkluderade många fler vargar från olika områden. De fann att en av de viktigaste mutationerna för stärkelseomsättning (Amy2B) faktiskt kan återfinnas i vargar - i deras fall i spanska vargar. Däremot hittade de inte mutationen i Airedaleterrier och mellanpudel. Quilez föreslog att förmågan att bryta ner stärkelse kan ha funnits hos vissa vargar redan före domesticeringen och sedan aktivt selekterats under jordbrukssamhällets utveckling.
Detta var faktiskt den enda (!) hundrelaterade presentationen under den en vecka långa evolutionskonferensen. Nu är den slut och jag och 1500 andra forskare packar våra väskor för att åka hem till vardagen. Det finns många intryck att ta med sig hem, men ett viktigt sådant är den stora vikt som allt fler evolutionsbiologer fäster vid icke-genetisk nedärvning. Jag har tidigare berättat om hur kultur och inlärning kan generera evolutionära förändringar, de sista dagarna fylldes också av mycket epigenetik. Det handlar om kemiska förändringar i DNA-molekylen som inte påverkar själva den genetiska koden, utan hur den uttrycks och samordnas. Stress, inte minst tidig stress och under graviditet, kan leda till epigenetiska förändringar och de kan ibland ärvas, så att avkommans egenskaper påverkas av föräldrarnas upplevelser. För några år sedan ansågs detta nästan vara hädiska synpunkter, men i dag väcker rapporter om sådana fenomen inte någon större uppståndelse. I stället handlar det om vilka molekylära mekanismer som kan åstadkomma sådana här processer. Än så länge forskas det mest på s k modellorganismer, inte minst växter (där backtrav, Arabidopsis thaliana är den främsta modellen), men fler och fler intresserar sig för epigenetik hos högre stående arter. Själv berättade jag om våra egna forskningsresultat, där vi funnit att domesticerade höns skiljer sig markant från sina förfäder, de röda djungelhönsen, när det gäller DNA-metylering, en av de viktigaste epigenetiska fenomenen. Vi tror att man under domesticeringen har selekterat höns med gynnsamma epigenetiska profiler och att det kan vara en förklaring till den snabba uppkomsten av mängder av varianter. Det här skulle kunna gälla hundar också, något som står på vår dagordning för de närmaste årens forskning.
Nu är det farväl till Lissabon och hemresa från 30 grader i skuggan till svensk höst. Ska bli rätt skönt...