Från forskningsfronten

Labradorer och golden retriever lär oss om gener



DSC_0021

För oss som är intresserad av beteendets genetik erbjuder hundvärlden en guldgruva av möjligheter. För det första har många raser avlats på just skillnader i beteende under ganska lång tid. Det som får en border collie att vara mer intresserad av vallning än en terrier finns gömt i deras arvsmassa. Genom att systematiskt kartlägga DNA-variationen mellan oika raser kan vi (med viss möda) hitta de gener som påverkar de rasspecifika skillnaderna. 

I vår forskargrupp har vi utnyttjat ett annat intressant fenomen: vissa raser har relativt nyligen börjat delas upp i “underraser”. Exempel på det är labrador och golden retriever, där båda raserna för några decennier sedan delades i en “utställnings- och sällskapstyp” och en jakttyp. Labbe och golden är närbesläktade raser med liknande beteendeprofil sedan gammalt och den nya selektionen för olika typer inriktar sig på samma egenskaper i båda raserna - man har velat bibehålla en utpräglat apporterande jakttyp, medan sällskapsvarianten selekterats mer på exteriör och lämplighet som familjehund. Man kan därför förmoda att man i båda raserna selekterat för samma genetiska varianter. Överlappande egenskaper kan därför hjälpa oss att hitta de inblandade generna. Men först måste vi belägga att det verkligen är samma genvarianter som påverkar egenskaperna i båda raserna.

Ann-Sofie Sundman, doktorand i min forskargrupp, gick igenom MH-data för omkring 2500 golden och labradorer. Hon använde sedan SKK:s register för att kategorisera varje hund som antingen jakt- eller sällskapstyp, baserat på titlar (jakt- eler utställningsmeriter) hos förfäderna i flera generationer bakåt. Sedan jämförde hon MH-resultaten i varje ras och typ för att se om skillnaderna mellan typer var desamma i båda raserna.

Något förvånande var det inte vad hon fann. MH-resultaten kunde grupperas i sex olika egenskaper: Nyfikenhet, lekintresse, jaktvilja, socialt intresse, kontakttagande och hotbeteende. Störst skillnad mellan typerna (jakt och utställning) fann hon i “nyfikenhet”. Men medan jaktgolden hade högre poäng för det än utställningsgolden, var det tvärtom för skillnaderna inom labrador-rasen. Detsamma gällde för kontaktsökande. För lekintresse och jaktvilja var dock skillnaderna mellan typer likadan hos båda raserna, där jakttypen hade högre poäng för båda. 

Ann-Sofie beräknade också arvbarheten i de olika egenskaperna, dvs hur stor del av variationen som beror på genetiska skillnader. De flesta egenskaper hade en relativt hög arvbarnet, men det genetiska bidraget varierade mellan rastyp. Det här betyder att selektionstrycket varit olika starkt i de olika typerna.

Sammantaget visar resultaten att den genetiska grunden för de beteenden man selekterat när man avlat på typer skiljer sig mellan de båda raserna. För vissa beteenden, som jaktvilja och lek, kan vi därför gå vidare och leta efter de gemensamma generna, men för andra beteenden behöver vi nya metoder. Studien visar att en kort tids selektion (några få decennier) kan ge tydliga effekter på beteendet trots att den genetiska grunden för egenskaperna är helt olika.

Sundman, A.S., Johnsson, M., Wright, D., Jensen, P., 2016. Similar recent selection criteria associated with different behavioural effects in two dog breeds. Genes Brain Behav 15, 750–756. doi:10.1111/gbb.12317

Lyssna eller titta - vad föredrar hunden?

                                                   

Nu förtiden vet vi att hundar är mycket bra på att följa visuella signaler från en människa - de förstår lätt innebörden av såväl pekningar som blickar mot t ex ett gömt föremål. Det är såklart det som är grunden för att det är så relativt lätt att träna hundar på att följa handsignaler. Men forskningen har också med eftertryck visat att hundar lätt lär sig förstå talade ord. Det vetenskapligt dokumenterade rekordet innehas av border collien Chaser, som förstod mer än 1000 olika ord för olika föremål och dessutom kunde uppfatta tvåordsmeningar med verb och substantiv. Det är i sin tur skälet till att det enkelt går att lära hundar göra olika saker med verbala kommandon. Men vilket av de två sätten att kommunicera föredrar hunden? 

En italiensk forskargrupp undersökte det med hjälp av en grupp på 29 hundar och deras ägare. Hundarna var alla tränade och godkända som vattenräddningshundar, så de var vana vid att lyda såväl talade kommandon som handsignaler. Efter en förberedande träningsfas utfördes själva testet. Ägarna använde kommandon för fyra olika beteenden med olika kombinationer av handtecken och oförenliga verbala kommandon. Exempelvis kunde man visa “Sitt!” med handsignaler samtidigt som man sade “Ligg!” med verbalt kommando. 

Resultaten visade att den stora majoriteten av hundarna i första hand följde handtecknet. När ägaren sade en sak och visade en annan med händerna var det alltså handkommandot de valde att följa. Men det fanns ett undantag. När kommandot “Kom!” kontrasterades mot “Stanna kvar” valde hundarna i mycket högre grad att komma till ägaren oavsett vilket av kommandona som gavs med rösten eller handtecken. 

Vilken kommunikationsväg en hund föredrar tycks alltså bero på sammanhanget. I de flesta fall leder motstridiga kommandon till att de i första hand följer ägarens kroppsspråk. Men driften att komma till ägaren tycks vara så stark att de väljer det kommandot oavsett hur det ges.

Ett intressant bifynd i undersökningen var den könsskillnad man upptäckte. Tikar var generellt mer benägna än hanar att lyda handtecken, medan hanarna var mer benägna än tikar att följa talade kommandon. Kanske är tikar mer uppmärksamma på kroppsspråk än hanar, men det är något för framtida forskning att ta sig an.

D’Aniello, B., Scandurra, A., Alterisio, A., Valsecchi, P., Prato Previde, E., 2016. The importance of gestural communication: a study of human–dog communication using incongruent information. Anim Cogn 19, 1231–1235. doi:10.1007/s10071-016-1010-5




Klicker förbättrar inte träning


DSC_0119

Klickern är ett fantastiskt litet hjälpmedel som hittat sin väg in i hundträningen från de professionella djurtränarnas värld. När det gäller att lära delfiner eller andra vilda djur olika trick är en s k sekundär förstärkare som kan “belöna” rätt handling på avstånd oumbärlig. Men hur effektiv är metoden egentligen för våra hundar?

Forskning på olika träningsmetoder är mycket sällsynt, så en nypublicerad artikel av en italiensk forskargrupp är ett välkommet bidrag. I undersökningen frågade sig forskarna om själva klickern, med sitt karakteristiska ljud och distinkta timing, får hundar att lära sig nya saker snabbare än andra metoder. Man studerade 51 hundar som tränades av samma erfarna tränare på tre olika sätt. Själva uppgiften var att lära sig öppna en brödburk genom att med nosen skjuta upp ett gummihandtag. En av tränarna använde klicker, medan en annan i stället förstärkte med ett positivt, belönande ord: “Bravo!”. Efter klicket eller berömmet fick de alltid belöning i form av godis. Den tredje gruppen fick bara godis, utan att det föregicks av klick eller beröm.

Man fann att alla hundar lärde sig uppgiften lika fort oavsett träningsmetod. Man undersökte också hur hundarna generaliserade sin nya färdighet genom att testa dem på en snarlik, men inte identisk uppgift där de skulle öppna en liknande burk med samma metod. Inte heller där fann man någon skillnad mellan grupperna.

För att undersöka hur stabil inlärningen var undersöktes hundarna igen en vecka senare, både med och utan förstärkning. Återigen var alla hundarna lika bra på uppgiften.

Slutsatsen forskarna drar är att det inte finns något inneboende förstärkande i själva klickermetoden. Hunden lär sig lika effektivt oavsett typ av sekundär förstärkning, t o m utan sådan. Men man påpekar också att det kan finnas andra skäl till att använda klicker. Exempelvis underlättar det förstärkning av ett beteende på avstånd och kan också i olika sammanhang ge en tydligare och mer genomträngande sekundär förstärkning. Man säger avslutningsvis att val av träningsmetod antagligen bör göras utifrån en sammanvägd bedömning av t ex hundens temperament, ras, erfarenhet, och kunskap hos tränaren. Tyvärr finns ingen forskning som kan vägleda här, utan man får hoppas att undersökningar som denna leder till att fler forskare intresserar sig för sådana här frågor.

Chiandetti, C., Avella, S., Fongaro, E., Cerri, F., 2016. Can clicker training facilitate conditioning in dogs? Applied Animal Behaviour Science 184, 109–116.

© Per Jensen 2013