Från forskningsfronten

Sociala hundar ber om hjälp

DSC_0015


En hund som är mer social i största allmänhet är också mer benägen att söka hjälp från människor. Den är alltså mer intresserad av att samarbeta. Det visar en undersökning som jag pinsamt nog missat tidigare (och därför inte finns med i min nya bok, som kommer i höst), men som dök upp till ytan när jag gick igenom en del artiklar omkring det här för några dagar sedan. Forskningsrapporten, publicerad 2012, är baserad på ett experiment som utfördes av en argentinsk forskargrupp. 39 hundar av olika ras, ålder och kön studerades i två olika testsituationer. Den första delen syftade till att ge en beskrivning av hur sociala hundarna var. En och en fick de vistas i ett rum med en främmande person som först ignorerade dem och därefter interagerade med dem. Man satte poäng på hur snabbt hundarna tog kontakt med personen och hur benägna de var att behålla kontakten. Därefter studerades hur hundarna betedde sig i en situation där de tilsammans med den främmande försökspersonen stod inför ett problem som de inte kunde lösa själva: en skål med godis stod på en hylla, utom räckhåll för dem. När hundarna tittade personen i ansiktet fick de en godisbit. I ett senare skede studerades hur benägna de var att fortsatta att titta på försöksledaren även när de inte fick någon belöning. Det visade sig att hundar som karakteriserades som “mycket sociala” i det första testet var mycket mer benägna att se personen i ansiktet för att på det sättet få hjälp att lösa problemet än de som klassificerats som “mindre sociala”. Det fanns inget mönster vad gäller ras, ålder eller kön, utan det här handlade helt enkelt om individuella skillnader. Försöket visar att benägenhet att samarbeta och interagera med människor tycks vara en individuellt stabil egenskap och borde därför kunna ligga till grund för ett bättre avelsurval av olika slags arbetande hundar.

Jakovcevic, A., Mustaca, A. & Bentosela, M., 2012. Do more sociable dogs gaze longer to the human face than less sociable ones? Behavioural Processes, 90(2), pp.217–222.

Byteshandel med hundar

Den här undersökningen kom faktiskt ut för ett par år sedan, men den kom upp till ytan när jag arbetade på kapitlet om hundars räkneförmåga i min nya bok. Ett brittiskt forskarlag tränade hundar att idka byteshandel: efter att man fastställt deras favoritgodis såg man om de var villiga att avstå en mindre attraktiv godsak för att byta till sig det de gillade bäst. Hundarna fick t ex en kakbit och erbjöds sedan att lämna tillbaka den mot att de i stället belönades med lite korv, om det var det de föredrog. Bytet gjordes genom att de lade godsaken de inte ville ha i en burk, varefter försöksledaren gav dem det de helst ville ha. Alla hundar i testgruppen klarade det här. Därefter undersökte man om de klarade trippelbyten. Först fick den en godsak, som inte var så särskilt smaklig, vilket de kunde byta mot något lite bättre, som de sedan kunde byta än en gång mot favoriten. Återigen var resultaten imponerande, i 92% av alla försök gjorde hundarna det korrekta bytet. I nästa skede undersökte man så hundarnas känsla för kvantitet - en slags enkel matematisk förmåga alltså. Nu fick de sitt favoritgodis, men kunde byta det mot två bitar om de ville. Hundarna fortsatte att klara det galant. Två korvbitar avstods gärna för att i stället få tre, tre byttes mot fyra. I det sista skedet undersökte man hur bytesviljan påverkades av att bytestiden förlängdes. Hundarna var nu tvungna att sitta med den smaskiga korven i munnen i först 10, sedan 20 sekunder, sedan en minut osv innan de kunde byta ut den mot två i stället. Nu blev det svårare för de flesta. 5-10 sekunder kunde nästan alla vänta, men sedan blev det för svårt. Utom för en hund, en stoisk border collie vid namn Ellie - hon klarade av att vänta i upp till en kvart, sittande med korvbiten i munnen, bara för att kunna få byta ut den mot två korvar i stället. Ganska rörande, tycker jag.

Undersökningen illustrerar flera olika saker. Hundar kan under vissa betingelser visa en imponerande impulskontroll. I stället för att direkt äta upp det godis man ändå fått kan de inse att det lönar sig att avstå för att i stället få en större och bättre belöning. Det illustrerar också att hundar har en kvantitativ uppskattningsförmåga, som gränsar till en enkel matematisk förståelse. 

Den här sortens undersökningar av hundars sätt att förstå sin omvärld kommer man att kunna läsa mycket om i min kommande bok “Hunden som skäms - myt eller sanning”, som kommer ut på Natur och Kultur efter sommaren.

Leonardi, R.J., Vick, S.-J. & Dufour, V., 2012. Waiting for more: the performance of domestic dogs (Canis familiaris) on exchange tasks. Animal Cognition, 15(1), pp.107–120.

© Per Jensen 2013