Från forskningsfronten
Även små valpars känslor påverkas av våra egna
Hur vet ett litet barn vad som är farligt och vad som är harmlöst i omvärlden? Jo, framförallt genom att betrakta föräldrarnas reaktioner på det okända. Om mamma eller pappa visar med sina reaktioner att de är uppskrämda smittar det direkt av sig till barnet, och detsamma om föräldern är oberörd. Det kallas för “social referenstagning”, dvs man använder en social partner som man har förtroende för som referens för att lära sig vad man ska vara försiktig med här i världen. För några år sedan visade forskare att hundar gör på samma sätt. Om husse eller matte med sina reaktioner visar att en obehaglig sak i själva verket är helt ofarlig så tar hundarna till sig detta snabbt. Men forskningen har så här långt bara sysslat med vuxna hundar och frågan är när den här förmågan uppstår - kanske krävs det lång tids erfarenhet innan hundar tillägnar sig förmågan till social referenstagning?
I en nypublicerad artikel från Claudia Fugazza (känd från “Do As I Do”-metoden; se föregående blogginlägg) och medarbetare i Budapest redovisas resultat som visar att förmågan utvecklas mycket tidigt. Forskarna studerade åtta veckor gamla valpars reaktioner på ett okänt och skrämmande stimulus - en bordsfläkt med långa pappersremsor fastknutna. Valparnas reaktioner observerades i olika situationer: när de var ensamma, när hade sin mamma eller en okänd vuxen hund alldeles bredvid, eller när en människa var närvarande. De vuxna tikarna var tränade att inte reagera alls på fläkten, så de uppvisade bara en helt neutral reaktion. Människorna, å andra sidan, uppvisade antingen ett neutralt beteende eller ett positivt och uppmuntrande, som för att visa att fläkten är helt ofarlig. Forskarna mätte sedan hur lång tid det tog innan valparna vågade nära sig och undersöka fläkten i var och en av de olika situationerna.
Resultaten visade att en okänd vuxen hund inte påverkade valparnas beteende alls. De tog lika lång tid på sig att undersöka fläkten som när de var ensamma i rummet. Om däremot mamman var närvarande hade hon ett tydligt lugnande inflytande på valparna, som nu närmade sig fläkten betydligt tidigare. Detsamma gällde om en människa fanns i rummet - jämfört med när de var ensamma vågade de sig nu fram efter signifikant kortare tid. Och personens beteende hade en stor betydelse. Om människan signalerade positiva och uppmuntrande reaktioner var valparna riktigt snabba att undersöka det skrämmande föremålet. När man sedan testade hundarna några dagar senare med samma stimulus men utan någon social partner satt reaktionerna i, vilket visar att valparna mindes vad den sociala partnern hade signalerat tidigare.
Slutsatsen av arbetet är att social referenstagning är utvecklat redan hos åttaveckors valpar. Under den tidiga sociala anknytningsperioden uppstår alltså den relation som valpar använder inte bara för att känna sin tillhörighet utan också för att få ett socialt stöd i utforskningen av världen. Detta är alltså ännu en i raden av vetenskapliga studier som visar att hundars relation till sina ägare inte skiljer sig särskilt mycket från barnets relation till sina föräldrar.
Fugazza, C., Moesta, A., Pogány, A., Miklósi, Á., 2018. Presence and lasting effect of social referencing in dog puppies. Animal Behaviour 141, 67–75. doi:10.1016/j.anbehav.2018.05.007
Hundar som härmar
Så är den internationella konferensen Canine Science Forum i Budapest över och nu går det två år tills världens hundforskare åter samlas på detta sätt. Den sista dagen bjöd på två föredrag från vår egen grupp i Linköping. Lina Roth presenterade sina resultat rörande hur hundar och deras ägare långvarigt påverkar varandras stressnivåer och Ann-Sofie Sundman gav lite smakprov från de resultat vi hittills fått fram när det gäller epigenetiska skillnader mellan olika hundraser och mellan hundar och vargar. Båda dessa saker kommer jag att återkomma till så småningom.
Dagens höjdpunkt var såklart föredraget av Claudia Fugazza, numera verksam i Budapest. Hon har blivit känd även långt utanför de vetenskapliga kretsarna genom sin forskning på imitation hos hundar, något hon också omsatt till en alltmer populär träningsmetod som kallas “Do As I Do”-metoden. Den bygger, precis som hennes forskning, på att man först lär hunden ett kommando (“Do it!”) som betyder att den ska härma den handling man visar. Därefter kan man lära den en mängd olika saker genom att helt enkelt utnyttja hundens tidigare underskattade förmåga till härmning.
Men Fugazza använder också metoden till att studera hundars kognitiva förmåga i stort, t ex deras minne och deras sociala relationer till människor. Hon berättade bl a om de experiment hon gjort där hon gradvis ökat tiden mellan tränarens demonstration och hundens egen imitation av denna. Från början trodde hon att det skulle vara svårt för hunden att komma ihåg vad den hade sett i ett par minuter, men det visade sig vara helt fel. Ända upp till 24 timmar efter demonstrationen kan de flesta hundar minnas vad de fått sig förevisat och kan enkelt upprepa handlingen på kommandot "Do It”, även om den under det dygnet varit hemma och sysslat med helt andra saker.
Ett relativt nytt experiment undersökte om hunden har det som kallas “episodiskt minne”. Det är det minne vi har när vi t ex återkallar minnet av vad hustrun eller maken gjorde när vi satt och åt frukost i går morse. Fugazza undersökte det genom ett elegant experiment När hundarna var upptagna av något helt annat, nämligen att lyda ett “ligg-kommando”, demonstrerade man en handling liksom i förbigående. Efter ett längre uppehåll togs hunden in i samma rum och fick nu kommandot “Do It”. Nästan alla hundar hade noterat handlingen och kunde utan vidare härma det de sett i ögonvrån. Det här tyder på att de har episodiskt minne, vilket är ett ofta använt kriterium för att bedöma om individer av en viss art har ett utvecklat självmedvetande.
Fugazza har också hittat vissa begränsningar i imitationsförmågan. Det verkar som de flesta hundar i första hand generaliserar sin imitation till en viss plats. När de ombeds att härma ett beteenden, t ex att lägga tassen på ett föremål, får de problem om man har flyttat föremålet från det ena hörnet av rummet till det andra. Många går i stället till det ursprungliga hörnet och vet sedan inte vad de ska göra. Särskilt svårt blir det om hunden ser två olika föremål där man visar att hunden ska lägga tassen på det ena och sedan byter man plats på de två föremålen innan kommandot “Do It”. Nästan alla hundar lägger då tassen på fel föremål, nämligen det som står på den ursprungliga platsen.
Nu bär det hemåt från Budapest men forskningen går vidare. Konferensdeltagarna har fyllt kappsäcken med inspiration och idéer och en del av det som kommer att hända framöver kan du läsa om på den här bloggen, efterhand som resultaten publiceras i vetenskapliga tidskrifter.
Gör som din hund för att bli populär
Canine Science Forum i Budapest har nu avverkat tre av de fyra dagarna som är vikta för intensivt utbyte av forskningsresultat. Och det händer verkligen mycket på olika håll i världen. Dagen började med ett inspirerande föredrag av den amerikanske forskaren Greger Larson som är en av de världsledande när det gäller hundens ursprung. Med hjälp av en stor grupp medarbetare på olika kontinenter kartlägger han arvsmassan hos nu levande hundar och hos fossila fynd från skilda områden. Sedan bygger han olika släktträd och kartlägger hur hundar har spritts över världen. Det som framträder är en mycket mer komplicerad bild än man haft för bara några år sedan. Larson vill inte utesluta att dagens hundar är resultatet av två eller tre oberoende domesticeringshändelser, även om det behövs en hel del mer forskning innan man säkert kan veta. Sydostasien är fortfarande en trolig ursprungsplats, men västeuropeiska hundar har en särskild genetisk signatur som kan tyda på att de kommer från en annan grupp vargar. Och hur ska man tolka det faktum att hundar från den amerikanska kontinenten skiljer ut sig genetiskt från resten av världen? Larson har inget svar i dag, men vi lär få veta mycket mer under de närmaste åren.
I ett annat föredrag berättade Charlotte Duranton från Frankrike om resultaten av sin doktoravhandling som bestär av en serie experiment på betydelsen av beteendesynkronisering mellan ägare och hund. Hon har funnit att hundar spontant synkroniserar sitt beteende med ägarna - när ägaren rör sig följer hundarna i samma tempo och skiftar tempo i enlighet med ägarens beteende. Det här känner vi hundägare såklart igen, men Duranton kunde visa att graden av synkronisering är ett mått på hur nära anknutna hundarna är till sina ägare - ju närmare relation, desto starkare synkronisering. Dessutom verkar hundar reagera själva på synkroniseringen. I ett experiment lät Duranton personer bete sig på olika sätt mot hundar - en del synkroniserade sitt beteende med hunden, dvs rörde sig när hunden gjorde det och stod still när hunden var passiv, medan andra rörde sig slumpmässigt i förhållande till hundens aktiviteter. När hundarna sedan fick välja vem de helst ville vara tillsammans med föredrog de allra flesta att gå till den person som tidigare synkroniserat sitt beteende med den.
Till sist måste jag såklart nämna en av konferensens höjdpunkter så här långt. Den amerikanska evolutionsgenetikern Bridgett vonHoldt berättade om de senaste rönen runt en gen med speciella effekter. Hon har tidigare visat att den är en av dem som skiljer sig mest mellan hundar och vargar och därför troligtvis varit viktig under domesticeringen. Genen är hos människor kopplad till en funktionsstörning som kallas Williams-Beurens syndrom. Personer med det syndromet utmärks bl a (förutom en hel del kroppsliga sjukdomar) av att vara hypersociala - de har ett naivt förtroende för alla, betraktar alla som vänner och är extremt vänliga mot var och en de möter. vonHoldt tänker sig att genen kan ligga bakom det faktum att hundar generellt är otroligt mycket mer vänliga och socialt öppna än vargar och har ägnat de senaste åren åt att kartlägga de molekylära detaljerna. Arbetet pågår för fullt, men resultaten så här långt stärker tanken på att den här genen kan ha varit en av de viktigaste under domesticeringen av hunden.
Till sist: även kyliga och analytiska forskare smälter som smör för vissa av de fyrbenta konferensdeltagarna:
Hundar förstår våra avsikter
Den andra dagen på den internationella hundkonferensen Canine Science Forum avslutades med ett panelsamtal mellan några av världens ledande hundgenetiker runt ett antal brännande ämnen. Även om samsynen inte var total när det gäller var, hur och när hunden först domesticerades var man desto mer överens om att blandraser visserligen statistiskt sett lever längre och är friskare så kan man aldrig vara säker - en renrasig hund kan vara lika frisk och där har man fördelen att man med större sannolikhet vet vad man får.
I övrigt innehöll dagen rader av intressanta föredrag och presentationer, men ett som stod ut lite i mängden var Julia Kaminskis sammanfattning av mer än tio års forskning om hundars sociala kognition. Kaminski är forskaren bakom den berömda studien av border collien Rico som lärde sig nya namn på föremål efter att ha hört dem en enda gång och förstod benämningar på över 200 saker. Här berättade hon i stället om många av de undersökningar som hon och andra gjort på hundars förmåga att förstå mänskliga avsikter och perspektiv. Tidigt visade hennes forskning att hundar kommunicerar med sina ägare på olika sätt beroende på var personen har sin uppmärksamhet. Om man inte är inriktad på hunden själv utan sysslar med annat och är bortvänd använder hunden fler och tydligare läten och kroppsrörelser i sina försök att dra till sig uppmärksamheten. De är också mer benägna att lyda om de tror att ägaren ser dem än om de upplever att ingen kan upptäcka dem. Kaminski ligger bakom det försök som jag tidigare berättat om i bloggen och i mina böcker: hundar förbjöds att ta en kaka på golvet innan ägare satte sig på en stol. Om man därefter släckte ljuset i rummet tog hundarna kakan ändå. När en lampa lyste på kakan gjorde de i stället som de var tillsagda. När hundarna upplevde att de kunde bli upptäckta var de mer benägna att lyda, vilket visar att de har en god förmåga att bedöma skillnaden mellan sin egen och människans upplevelser av en viss situation, något som innebär en avancerad kognitiv förmåga.
Men även hundarna har sina begränsningar. Som bekant har de inga problem att följa en pekgest för att få reda på vilken av två burkar som innehåller godis. Däremot har de svårt att ta till sig informationen om den inte riktas direkt till dem. I ett försök lät man “pekaren” vända sig till en annan människa och till synes berätta för denna vilken burk som är den rätta. Även om hundarna kunde se allt och därför fick samma information som om “pekaren” vände sig till hunden kunde de inte ta till sig detta. En människa har inga problem att utnyttja den typen av “läckt information”, så även om deras sociala kognition liknar vår är den inte likadan.
Lunchpausen bjöd på en uppskattad uppvisning av assistans- och terapihundar. En av assistanshundarna var extra rådig - när en kompis tog för lång tid på sig att hjälpa en person av med en strumpa lämnade den helt sonika sin matte och tog saken i egen mun, körde undan den andra hunden och drog resolut av strumpan. Uppvisningen erbjöd en fin demonstration av vad all den här forskningen i slutänden kan användas till - ett unikt samarbete mellan två olika arter.
Internationell hundkonferens
Under den första juliveckan 2018 pågår Canine Science Forum i Budapest och jag har glädjen att vara här tillsammans med en liten “delegation” från min forskargrupp. Vi är inte ensamma - omkring 200 deltagare från ett 30-tal länder ska under fyra dagar ta del av den senaste forskningen på hundars biologi och beteende. Den första dagens föreläsningar erbjöd ett flertal intressanta nyheter. Raffaela Lesch från Wien berättade om sin forskning på hur människor använder sin röst i kommunikationen med hundar. Hon spelade in och analyserade röstklangen och talmelodin i olika situationer och kunde påvisa att sättet vi pratar med våra hundar påverkas starkt av vår personlighet. Exempelvis har personer med en extrovert (utåtriktad) personlighet generellt högre tonläge (högre frekvens) och större frekevensomfång, dvs rösten går mer upp och ner. Lesch tror att det här kan användas för att mäta anknytning mellan hund och ägare och för att bättre förstå hur samspelet mellan hund och människa ser ut. Den andra sidan av myntet har utforskats av Tamas Farago som hör hemma här i Budapest - nämlingen hundarnas egna läten. Som bekant skiljer sig hundars vokaliseringar från vargarnas på en rad punkter och Farago har analyserat läten från nästan 250 olika raser för att studera rasskillander i vilka läten som används. Bland annat fann han att ylande i olika sammanhang och morrande i samband med födoförsvar är vanligare bland s k “urhundsraser”. Den här forskningen kan hjälpa oss att bättre förstå hur aveln och domesticeringen påverkar våra hundar när det gäller deras sätt att kommunicera. Till sist kan jag inte undanhålla de spännande resultaten från Ludwig Huber, professor i etologi från Wien. Han studerade s k “överimitation” hos hundar, dvs tendensen att härma också irrelevanta handlingar. I hans experiment visade man hundar hur de skulle öppna en lucka för att få en bit korv. Innan man demonstrerade rätt beteende visade man hunden ett par helt irrelevanta beteenden, t ex att vidröra olika fläcka på väggen en bit från luckan. En stor andel av hundarna valde att härma alla handlingar de såg, även om de bara behövde själva lucköppningen. Det här kallas som sagt överimitation och har tidigare visats hos barn, men t ex schimpanser gör inte så. Resultaten visar att hundar är starkt inriktade på att samspela med människor och har sin uppmärksamhet på allt vi gör, till skillnad från schimpanserna som mest bryr sig om själva lösningen på problemet.
Konferensen fortsätter och det lär bli några fler rapporter och kanske också ett pod-avsnitt från Budapest så småningom.