Från forskningsfronten

Har hundens utseende betydelse för beteendet?


                                            

Den gamla myten om småhundars förmenta ilska och överenergi - kan det ligga något i det? Faktum är att forskning under senare år har visat sådana samband, där mindre och lättare hundraser har en överrepresentation av t ex hyperaktivitet och olika rädslor. Den forskningen har varit baserad helt på ägarnas egna rapporter, som samlats in med olika enkätmetoder, och det finns naturligtvis en stor osäkerhet i detta. En australisk - dansk forskningsrapport har nu angripit frågeställningen med hjälp av mer objektiva data, nämligen det svenska MH-registret. Man studerade MH-resultat från över 67000 hundar från 45 olika raser. För varje ras samlade man in olika data om kroppsbyggnad och storlek. Det inkluderade storlek (mankhöjd), vikt och s k cephaliskt index, vilket är ett mått på graden av brachycephali (dvs trubbnoshet). MH-testet är säkert bekant för de flesta, men i korta drag består det av 10 testmoment som mäter hundarnas reaktioner på olika stimuli, varav många är mer eller mindre skrämmande. Reaktionerna bedöms av en tränad observatör på en numerisk skala och data sammanställs i en omfattande databas. Resultaten bekräftade många av de tidigare studierna. T ex var höga och tunga hundar generellt mindre aktiva, mindre aggressiva och mer samarbetsinriktade. Även cephaliskt index hade många samband med beteendet. Lite förvånande var trubbnosade hundar mer jaktintresserade. Man kanske skulle förvänta sig att långnosade raser, som vinthundar, skulle ha fått högre poäng, men det var alltså tvärtom. Forskarna funderar på om det kan bero på att hundarna upplevde testet mer som en lekinvit än som jakt, vilket skulle kunna förklara sambandet eftersom trubbnosade hundar också generellt var mer lekfulla i testet. Trubbnosade hundar var ocskå mer sociala mot människor och mindre rädda. Studier som dessa kan inte ge någon förklaring till varför beteendet hänger samman med utseendet, men är ett intressant första steg mot att bättre förstå hur olika egenskaper påverkas av gemensamma biologiska faktorer. Sådana kunskaper kan t ex komma att bli till stor hjälp i framtida avelsarbete.

Stone, H. R., McGreevy, P. D., Starling, M. J., & Forkman, B. (2016). Associations between Domestic-Dog Morphology and Behaviour Scores in the Dog Mentality Assessment. PLoS ONE, 11(2), e0149403. http://doi.org/10.1371/journal.pone.0149403

Photo: By DodosD (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

Ökad risk för valpdödlighet när tikar flyttas

                                               


Det är inte så vanligt med forskning på hund som tar sin utgångspunkt i olika evolutionära teorier. Främst är det kognitiva studier som dragit till sig uppmärksamheten på senare år. Desto mer upplyftande när de väl dyker upp och ibland kan resultaten ha oväntat stor relevans för den praktiska hundhållningen. En tjeckisk forskargrupp utgick från det kända fenomenet att djur som lever i flock ofta har en hög risk för s k infanticid, dvs att andra individer (vanligen hanar) dödar ungar i flocken. Den mest välkända orsaken till det är att hanar som inte är säkra på ungarnas faderskap använder sig av detta för att få honorna att ta hand om hans egen avkomma, t ex om en främmande hane tar över en flock, eller om en flockledare kan misstänka att en hane “utifrån” varit framma och parat sig “i smyg”. (Det ska såklart påpekas att allt det här är fullständig omedveten genetisk programmering - det handlar inte om rationella tankar). För att motverka den här risken har honor hos många arter utvecklat motstrategier. Den vanligaste kallas för Bruce-effekten och innebär att en dräktig hona, när hon konfronteras med en främmande hane - ibland bara lukten av honom - kan avbryta dräktigheten och abortera fostren. Bland hunddjurens släkten vet man att infanticid förekommer hos 90% av de arter som undersökts. Det finns alltså skäl att fundera över vilket arv våra hundar kan släpa med sig från vargarna i detta avseende.  Forskarna studerade över 600 dräktigheter från hundar av 11 olika raser och registrerade saker som hur hunden hade betäckts, vad som hade hänt med den efteråt och om dräktigheten resulterade i valpar. Precis som man kunde förutsäga av de evolutionära teorierna var framgångsrika dräktigheter vanligast om tiken betäckts i sin hemflock och stannade där under hela dräktigheten. Det sämsta resultatet såg man hos tikar som betäckts någon annanstans och därefter återfördes till hemflocken - speciellt om den innehöll minst en hane. Man skulle kunna tänka sig att en bra idé då vore att isolera tiken efter att hon kom hem, så att hon inte får umgås med den vanliga hemflocken - men i det fallet ökade de avbrutna dräktigheterna ännu mer. Det var heller inga små effekter det handlade om - risken att en dräktighet skulle avbrytas var mer än 27 gånger högre om tiken betäckts utanför hemmet och återfördes till en hemflock  som innehöll en hane. Forskarna tolkar resultaten som ett arv från vargarna, där den avbrutna dräktigheten är en viktig anpassning för att undvika infanticid. Det är såklart mycket kostsamt för en tik att föda fram en hel kull bara för att den ska dödas av en hane, bättre då att avsluta dräktigheten på ett tidigt stadium. De praktiska konsekvenserna av detta behöver knappt påpekas. Alla uppfödare har lite att fundera på när det gäller hur man betäcker sina tikar.

Bartoš, L., Bartošová, J., Chaloupková, H., Dušek, A., Hradecká, L., & Svobodová, I. (2016). A sociobiological origin of pregnancy failure in domestic dogs. Scientific Reports, 6, 22188. http://doi.org/10.1038/srep22188

© Per Jensen 2013