Från forskningsfronten
Hundens ansikstuttryck speglar uppmärksamhet
Under det senaste decenniet har en rad olika forskningsrapporter visat att hundar är skickliga på att läsa av mänskliga ansikten och därigenom våra emotionella tillstånd. Trots de stora anatomiska skillnaderna känner de lätt igen ett glatt ansikte (fast man visar tänderna, tvärtemot en vanlig myt i hundvärlden) och ett som uttrycker ilska eller rädsla. Men deras egna ansiktsuttryck har ägnats mindre forskningsintresse. Självklart vet vi att hundar har sina artspecifika signaler som involverar hela ansiktet och mycket därtill när de kommunicerar med andra hundar, men hur är det med deras samspel med människor?
Juliane Kaminski och hennes medarbetare undersökte detta i en nypublicerad studie. De frågade sig framförallt om hundens ansikstuttryck är en aktiv respons på kommunikation med en människa, eller en automatisk (“autonom”) biprodukt av hundens fysiologiska tillstånd. Undersökningen, som omfattade 24 familjehundar av olika ras, ålder och kön, gick till så att man presenterade en godisbit för dem när en person antingen var vänd mot eller från dem. Dessutom gjorde man exakt samma test där personen antingen stod vänd mot eller från hunden, med händerna i samma position, men utan godis. Samtidigt filmades hundarnas ansikten och från videofilmerna kunde man sedan i stor detalj analysera hur ansiktsuttrycken förändrades.
Resultaten visade att själva presentationen av godiset inte påverkade deras ansiktsuttryck särskilt mycket. Det som hade betydelse var om de kunde se personens ansikte eller inte. När människan stod vänd mot hunden uppvisade de många fler olika ansiktsuttryck oavsett om personen hade godis eller inte. Framförallt var det två aspekter som påverkades: när de kunde se personens ansikte utförde de mer än dubbelt så många ögonbrynslyft och visade också en kraftig ökning av “tungvisande”. Samtidigt noterade forskarna en ökning av vokaliseringar från hundarna när de kunde se personens ansikte.
Resultaten visar att hundar aktivt varierar sitt ansiktsuttryck (och vokaliseringar) beroende på om de kan se motpartens ansikte. Det tyder i sin tur på att de har en aktivt kommunicerande funktion. Man kan förmoda att hundar under domesticeringen selekterats för just denna förmåga att aktivt kommunicera med människor.
Här kan du lyssna på en kort intervju med mig i vetenskapsradion om denna studie.
Kaminski, J., Hynds, J., Morris, P., Waller, B.M., 2017. Human attention affects facial expressions in domestic dogs. Sci Rep 7, 1–7. doi:10.1038/s41598-017-12781-x
Har din hund självmedvetenhet?
En av vetenskapens och filosofins stora frågor handlar om medvetandets natur. Du och jag är inte bara medvetna om vår omvärld och vad som händer omkring oss, vi har även det som kallas “självmedvetande”. Det betyder att vi har ett “jag” som upplever allt det andra och vi är medvetna om att detta “jag” är skilt från alla andra “jag”. När vi skär oss tänker vi inte bara “det gör ont” utan vi vet också att det är just “jag” som har ont och inte nödvändigtvis någon annan. Men har andra djur den förmågan?
Det stora problemet handlar såklart om hur man ska undersöka det. Man kan ju inte fråga dem. Ett experiment som kommit att bli en klassisk metod är det s.k. spegeltestet. Man ger först djuret möjlighet att bekanta sig med en spegel och bilden i den. Därefter placerar man i smyg en färgfläck t ex i pannan och låter det åter betrakta spegelbilden. Om djuret har självmedvetande bör det nu röra vid färgfläcken på den egna pannan och inte på själva spegeln - det visar att det har förstått att bilden är en reflektion av den själv. Schimpanser och bonobos och några få andra har i tidigare forskning klarat spegeltestet, däremot inte hundar.
I en ny studie resonerade Alexandra Horowitz, hundforskare i New York, som så att en anledning till hundarnas misslyckande kan vara att de helt enkelt inte förlitar sig så mycket på synen som andra arter. Hon designade därför en modifierad variant, en “doftspegel” och studerade 36 hundar av varierad bakgrund och av olika raser. I ett testrum fanns ett antal olika doftbehållare med olika lukter, t ex urin från andra hundar och från testhunden själv. Horowitz mätte hur lång tid hundarna undersökte varje behållare och fann att den egna lukten var mindre intressant än de obekanta, särskilt de som kom från andra hundar. Redan detta tyder på att hundarna skiljde på “egen” och “andras” lukt.
Det avgörande testet var motsvarigheten till att placera en färgklick på pannan: i “doftspegeln” åstadkom hon det genom att blanda hundens egen urin med en obekant doft. Resultaten visade att hundarnas intresse för den modifierade doften ökade kraftigt och de ägnade mer tid åt att undersöka den blandade varianten än åt den behållare som bara innehåll den obekanta doften för sig själv. Hundarna reagerade alltså ungefär som en schimpans som plötsligt upptäcker en förändrad egenbild i spegeln: den i vanliga fall välbekanta doften var plötsligt förändrad och drog till sig uppmärksamheten.
Studien visar att man kan utforma nya test av självmedvetenhet som är bättre anpassade till olika arters sätt att använda sina sinnen. Resultaten tyder också på att hundar - som man kan förvänta sig - faktiskt är självmedvetna på samma sätt som vi själva och våra släktingar människoraporna.
Horowitz, A., 2017. Smelling themselves: Dogs investigate their own odours longer when modified in an “olfactory mirror” test. Behavioural Processes 143, 17–24. doi:10.1016/j.beproc.2017.08.001