Från forskningsfronten
Hundar gillar att lära sig saker
För alla som har hund och ägnar sig åt olika aktiviteter kan det tyckas vara en självklarhet att de uppskattar träning och sysselsättning, men en nyligen publicerad forskningsrapport tar frågeställningen ett snäpp längre: Är det själva lärandet som de gillar, eller är det den belöning de får som resultat av att de lärt sig? Många har säkert hört om Therese Rehns (på bilden ovan) nya doktorsavhandling om hundar som lades fram nyligen (om inte, lyssna på det här inslaget i vetenskapsradion) och den här undersökningen ingår i avhandlingen. Arbetet utfördes av en grupp forskare, där Therese ingick, och man tränade hundar systematiskt i att lösa en s k operant uppgift - dvs hunden var tvungen att utföra ett visst beteende för att få en belöning. Det kunde handla om att trycka på en träpedal så apparaten klickade, eller knuffa ner en plastlåda från en pyramid. Hundarna fick lösa problemet på egen hand och när de utförde rätt respons fick de en belöning - antingen godis eller social kontakt med en människa eller en hund. Genom en intelligent utformning av försöket kunde man jämföra hundarnas beteende i situationer där de utförde en uppgift som de lärt sig med hur samma individ betedde sig i en exakt likadan situation där de inte hade lärt sig att lösa uppgiften, men ändå fick belöning. När hundarna lärde sig tricket visade de en högre aktivitet och upphetsning och viftade betydligt mer på svansen. I situationer de inte behärskade visade de å andra sidan en högre frekvens beteenden som tyder på frustration och missnöje, trots att de fick samma belöning. Studien visar att hundar blir glada och upphetsade av att lära sig, något som kallas för "Eureka-effekten" och är väl känt hos oss människor. Det är alltså inte så att de enbart arbetar för godiset, utan själva processen är belönande i sig själv. Glädjen av att plötsligt lyckas lösa ett problem som t ex att hitta det rätta ordet i ett korsord är välkänt för de flesta människor och nu vet vi att hundar också upplever det! Det här är väl något att ta med sig ut i vardagen - låt hundarna lösa problem och hitta nya beteenden i vardagen, så blir de lyckligare!
McGowan, R.T.S. et al., 2013. Positive affect and learning: exploring the “Eureka Effect” in dogs. Animal Cognition. DOI 10.1007/s10071-013-0688-x
Husdjurens historia i radioserie
Om våra husdjur i lantbruket, deras historia och livssituation handlar en radioserie som Lena Näslund gjort för vetenskapsradion. Jag förekommer här och där och ger min syn på det hela, bl a i det första programmet som kan avlyssnas här. I övrigt kan jag rekommendera även de kommande två avsnitten, som går måndagar i lunch-sändningen, samt såklart närsomhelst på webben.
Husse och matte har alltid rätt
Du som följer min vetenskapsblogg är bekant med två numer väldokumenterade egenskaper hos hundar: de kan till skillnad från vargar följa pekningar och blickar för att hitta gömt godis och de bildar starka band med sina ägare. En amerikans forskargrupp funderade på om dessa två egenskaper påverkar varandra - spelar det t ex någon roll vem som pekar ut det gömda godiset? Man studerade 30 hundar med sina ägare i en serie test, där hundarna fick se två personer peka på en av två behållare. Bara en av de båda behållarna innehöll godis. Den ena personen var alltid ägaren och den andra en obekant människa. Hundarna gick igenom en rad kombinationer av placeringar av de olika personerna och av vem av de två människorna som pekade rätt. Resultaten överlag är en aning komplicerade, men huvudfyndet var i alla fall att hundarna alltid valde den behållare som husse eller matte pekade på, oavsett om det var rätt eller inte. Även om de pekade ut fel behållare tjugo gånger i följd var hundarna mest intresserade av att undersöka den som ägaren indikerade. I vissa test pekade ingen av personerna alls, utan stod helt stilla bredvid behållaren - då valde hundarna att undersöka den som var närmast ägaren. Resultaten visar att bandet mellan ägare och hund överskuggar information som hundarna skulle kunna ha fått ut av andra personer och illustrerar hur nära relationen är med våra fyrfotade vänner.
Cook, A., Arter, J. & Jacobs, L.F., 2013. My owner, right or wrong: the effect of familiarity on the domestic dog's behavior in a food-choice task. Animal Cognition.
Elefanter klarar pektestet
Vi har vetat i över tio år att hundar är riktigt bra på att föja mänskliga referensgester, t ex pekande eller helt enkelt blickar. Standardtestet går till så att man låter hunden välja mellan två uppochnervända hinkar, där en innehåller godis. Utan hjälp från en människa väljer de slumpvis, men om någon pekar eller tittar på rätt hink väljer de i första hand den. Man har också kunnat se att grisar och illrar klarar pektestet och det har lett till slutsatsen att det kan vara en förmåga som uppstått eller gynnats under domesticeringen. Nu får sig den uppfattningen en törn i och med att brittiska forskare rapporterar att även afrikanska elefanter klarar pektestet. Man studerade elefanterna på en rehabiliteringsanläggning, så de var vana vid människor, och flertalet testade individer presterade gott och väl över slumpgränsen. Forskarna menar att det är otroligt att de lärt sig detta genom att samspela med människor, eftersom de hanteras av olika personer som turas om att ta hand om en viss elefant. Därför, menar de, bör detta vara en medfödd, instinktiv förmåga precis som hos hundar. Jag är tveksam till deras förklaring, eftersom pekandet kan tänkas vara en gest som används av i princip alla människor de kommer i kontakt med. Hursomhelst, det är intressant att djur från många olika zoologiska bakgrunder kan interagera med människor och svara på mänskliga signaler. Men elefanterna klarade inte av testet när den enda signalen var människans blick - så här långt är det bara hundar som klarar det.
Smet and Byrne, African Elephants Can Use Human Pointing Cues to Find Hidden Food, Current Biology (2013), http://dx.doi.org/10.1016/j.cub.2013.08.037
Brokiga hundar för över 10 000 år sedan
För oss som intresserar oss för domesticeringen och dess effekter på djurs utseende och beteende är päls- och fjäderfärg viktiga aspekter. Alla domesticerade djur skiljer sig från sina vilda förfäder i färgen. En del forskning tyder på att människor aktivt valde ut djur med avvikande färg och därmed gynnade vissa genetiska varianter, medan andra resultat snarare lutar åt att färgförändringarna skedde spontant som ett resultat av att djuren blev tama och mer stresståliga. Orsaken skulle kunna vara att de gener som styr pigmentbildningen också är inblandade i stress-systemet. En viktig pusselbit är då att ta reda på när färgavvikelserna började uppträda. Gamla egyptiska väggmålningar från ett par tusen år före kristus avbildar brokiga hundar, så på den tidpunkten fanns de helt säkert. Nu rapporterar en internationell forskargrupp resultaten av studier av urgammalt DNA som extraherats från benrester av hund och varg i arkeologiska fynd som sträcker sig tillbaka 11000 år i tiden. Man koncentrerade sina analyser på några gener som är centralt inblandade i pigmentbildning. Man fann att de mutationer som ger upphov till vit pälsfärg fanns hos hundar för mer än 10000 år sedan, och lokaliserade även mutationer som är kopplade till svart päls med samma ålder. Mutationerna finns inte hos moderna vargar, så det troligaste är att de uppkommit tidigt under domesticeringen. Resultaten löser inte grundfrågan men visar att några av de äldsta arkeologiska fynd som existerar av hundar kommer från individer som var vita, svarta eller brokiga. Nog så fantasieggande tycker jag!
Ollivier, M. et al., 2013. Evidence of Coat Color Variation Sheds New Light on Ancient Canids. PLoS ONE, 8(10), p.e75110.
Avancerat samarbete hos hundar
Hundar härstammar från de samarbetande vargarna, kanske var det just denna samarbetsförmåga som var avgörande när vargar först domesticerades. Genom att iaktta andra flockmedlemmars beteenden och anpassa sina egna handlingar efter det kan vargar nedlägga stora och farliga byten. Mycket tyder på att hundar överfört den här förmågan till att samspela och samarbeta med oss människor. Nu har två forskare från Cambridge utsatt 29 hundar för ett klassiskt samarbetstest och sett hur de förmår lösa det tillsammans med andra hundar och med människor. Testet, som använts i många försök med apor, bygger på att två individer är tvungna att tillsammans dra i var sin repända för att få ut en gemensam belöning. Om den ena parten drar för mycket eller för lite fungerar det inte. Hundarna lärde sig själva funktionen genom att de båda repändarna var så nära varandra att en hund kunde dra i båda. När de förstått det hela särades repändarna och det var nu bara möjligt att lösa problemet om två individer samarbetar och anpassar sitt beteende till varandra. Försöket visade att hundarna klarade uppgiften ungefär lika bra oavsett om motparten var en annan hund eller en känd människa. Jag kan erkänna att jag inte hade trott att de skulle klara uppgiften överhuvudtaget - det här är något som även schimpanser har problem med, men experimentet visar tydligt att hundar kan samarbeta på en relativt avancerad nivå både med varandra och med människor.
Ostojić, L. & Clayton, N.S., 2013. Behavioural coordination of dogs in a cooperative problem-solving task with a conspecific and a human partner. Animal Cognition. DOI 10.1007/s10071-013-0676-1