Från forskningsfronten
Generna som påverkar hundars (och människors) socialitet
Hundar skiljer sig från vargar framförallt när det gäller sitt sociala beteende. Till skillnad från sina förfäder är de helt inriktade på att samspela med oss människor. Det yttrar sig t ex i deras förmåga att tolka våra olika signaler, t o m vårt talade språk, som jag berättat om tidigare på denna blogg. Ett speciellt beteende som tilldragit sig mycket forskning är hundarnas tendens att “be om hjälp” när de står inför ett svårt problem, något vargar sällan eller aldrig gör i motsvarande situation.
Nu har min forskargrupp kartlagt en del av den genetiska grunden för det beteendet. Min doktorand Mia Persson (på bilden ovan) studerade över 400 beaglar uppfödda på en kennel där deras tidigare erfarenheter av människor var standardiserad och likadan för alla hundar. För beteendestudierna använde hon sig av en problemuppgift som hundarna fick lösa utan föregående träning. Problemet var först ganska enkelt- det gällde att puffa ett plastlock åt sidan för att få en godisbit som de kunde se och känna lukten av. Totalt fanns tre lock, där de första var ganska enkla att klara av, men snart blev det hela betydligt svårare för hundarna. Det tredje locket satt nämligen fast och var därför omöjligt att lösa. Mia videofilmade hundarna och mätte sedan hur benägna de var att söka hjälp från henne där hon satt på en stol en bit bort.
Hundarna varierade stort i sitt beteende, där några var oerhört enträgna, medan andra var mer “varglika” i sitt beteende och envist försökte lösa det hela på egen hand. Baserat på deras beteende valdes 190 hundar ut - hälften var de mest socialt hjälpsökande, den andra hälften de mest självständiga. Från dessa togs kindavstryk med en bomullstops för DNA-analys. Med hjälp av DNA-markörer letade Mia sedan efter områden där de två grupperna skilde sig genetiskt. Ett område på kromosom 26 visade sig vara starkt kopplat till graden av socialt beteende och närmare analyser visade att det med största säkerhet beror på variationer i en eller flera av fem olika gener. Fyra av dem är kända sedan tidigare, eftersom forskningen har kopplat dem till olika sociala funktionsstörningar hos människor, t ex autism och ADHD. Dessa fem gener har antagligen selekterats under domesticeringen och bidragit till att göra hundar till de sociala varelser de är i dag.
Förutom att vi lärt oss mer om hur domesticeringen av hunden gått till öppnar de här resultaten för möjligheten att använda hundar som modeller för att studera socialt beteende hos människor. Vår fortsatta forskning handlar om att dels undersöka om likadana samband kan ses hos andra raser under andra omständigheter och dels undersöka hur vargars genuppsättning ser ut i det här kromosomområdet.
Själva artikeln är såklart ganska teknisk, men för den som är intresserad är den publicerad med s k “Open Access”, dvs den är fri att läsa för vem som helst. Följ bara länken här: http://www.nature.com/articles/srep33439
Persson, M.E., Wright, D., Roth, L.S.V., Batakis, P., Jensen, P., 2016. Genomic Regions Associated With Interspecies Communication in Dogs Contain Genes Related to Human Social Disorders. Sci Rep 6, 33439. doi:10.1038/srep33439
Vad hundar hör när vi pratar med dom
Att hundar faktiskt förstår rätt mycket av vad vi säger är ingen nyhet för oss hundägare. Många av oss känner också till de hundar som varit föremål för systematisk forskning på området. Bordercollien Rico hade namn på mer än 200 föremål och lärde sig nya efter att bara få höra ordet en enda gång. Chaser av samma ras lärde sig under en period av 5 år mer än 1000 olika föremål, skilde på verb och substantiv och klassificerade förmålen i grupper med egna namn. Ändå är det många som tror att hundar i vardagslivet främst förlitar sig på vårt tonfall när de lyssnar på vårt tal och att själva orden har mindre betydelse. En ny ungersk forskningsrapport ger helt nya insikter i vad hundar egentligen uppfattar av vårt språk. Man tränade hundar att ligga still i en magnetkamera (s k fMRI) tillräckligt länge för att kunna avbilda aktiviteten i hjärnan samtidigt som man talade till dom på olika sätt. Hundarna fick höra antingen berömmande ord (“bra”; “duktig hund”; etc) eller neutrala ord som inte hade någon mening för dom. Orden uttalades antingen i ett positivt och berömmande tonfall eller helt neutralt. Resultaten var mycket intressanta och ganska oväntade. Det visade sig att hundarnas hjärnor hade en lateraliserad (sidodominerande) specialisering i sin språkuppfattning. Vänster hjärnhalva innehöll områden som användes för att skilja på de olika orden, medan tonfallet analyserades i höger hjärnhalva. Den del av hjärnan som innehåller belöningscentrum, vilken ger hundarna känslan av en positiv upplevelse, lyste bara upp när både höger och vänster hjärnhalva noterade något bra - ordet var positivt och tonfallet glatt. Resultaten visar att hundar skiljer tydligt på tonfall och ordbetydelse och dessutom med hjärnfunktioner som påminner starkt om de vi själva använder - även vi har ett centrum för ordförståelse i vänster hjärnhalva. Forskarna menar att det kan tyda på att de nervmässiga grunderna för språkförståelse är evolutionärt mycket gamla. Dessutom kan det tyda på att hundarnas hjärnor under domesticeringen utvecklats för att underlätta kommunikationen med oss människor. Själv tycker jag det visar att vi ska prata så mycket vi kan med våra hundar - den tid när man trodde att hundar bara klarade av enstaka kommandon är definitivt över.
Andics, A., Gábor, A., Gácsi, M., Faragó, T., Szabó, D., Miklósi, Á., 2016. Neural mechanisms for lexical processing in dogs. Science. doi:10.1126/science.aaf3777