Från forskningsfronten
Hundar avslöjar oärliga personer
Forskningen på hundars kognition och kommunikation inleddes på allvar med den publikation som visade att de utan större problem kan följa pekande gester från människor. Om de ges ett val mellan två burkar, varav den ena är tom och den andra innehåller godis, blir valet lätt om en människa pekar på den rätta burken. Detta skiljer hundar från vargar, som inte är intresserade av att läsa av människors kommunikationsförsök. Det här s k pektestet har sedan använts i en rad olika undersökningar. I ett experiment lät man två olika personer peka på var sin burk - den ena var ägare och den andre en främling. Hundarna valde systematiskt den burk som ägaren pekade på, även när det konsekvent var fel (du kan läsa om det i ett gammalt blogginlägg:”Husse och matte har alltid rätt”). En ny undersökning använder nu samma test för att se om hundar kan avslöja personer som visar fel när de inte har någon särskild bindning till någon av de inblandade. Vid det första tillfället pekade personen på den rätta av de två burkarna och hundarna följde gesten utan större problem. Andra gången visade man hundarna innehållet i de båda burkarna innan de vändes igen. Därefter pekade personen på den felaktiga burken och hundarna fick välja. De fick alltså bara godis denna gång om de valde den burk som personen inte pekade på. Det tredje försöket var identiskt med det första, dvs hunden visste inte vilken burk som innehöll godis och försöksledaren pekade på den korrekta. Det visade sig att hundarna nu blev tveksamma, tog längre tid på sig och oftare valde den burk som personen inte pekade på. När man gjorde om försöket från början med en annan person, utan att “lura” hunden i det mittersta testet var de lika benägna att följa pekandet alla tre gångerna. Experimentet visar att hundar är snabba på att avslöja en person som försöker lura dem och att de sedan anpassar sitt beteende efter det. Precis som barn kan de dra slutsatser om en människas pålitlighet utifrån sina erfarenheter av personen och förutse om det går att lita på denne i fortsättningen. Det här berikar onekligen vår kunskap om hur hundar ser på oss: om de är nära knutna till oss verkar de lita på oss i vått och torrt, men en mindre välbekant människa bedöms snabbt efter hur ärlig den är.
Takaoka, A., Maeda, T., Hori, Y., & Fujita, K. (2015). Do dogs follow behavioral cues from an unreliable human? Animal Cognition, 18(2), 475–483. doi:10.1007/s10071-014-0816-2
Orsakar ägaren separationsångesten?
Hundar med separationsångest leder till allvarliga problem, både för dem själva och omgivningen. Det är svårt att lämna dem ensamma, eftersom de blir så stressade att de t o m kan förstöra möbler och inredning i försöken att dämpa sin egen oro. Men vad är det som får vissa hundar att utveckla denna ångest medan andra (de flesta) klarar separationen alldeles utmärkt och kan ligga avslappnat och sova under flera timmar medan ägaren är på jobbet? En ny forskningsrapport från Ungern har försökt att hitta förklaringar. Arbetet, som var ett samarbete med tyska etologer, undersökte olika aspekter av personlighet och attityder hos ägarna till nästan 1500 hundar i Ungern och Tyskland, och inkluderade också hundarnas läggning i analysen. Ägarna förmåddes att fylla i hela fem olika typer av standardiserade frågeformulär som lät forskarna bedöma hundarnas personlighet och egenskaper, ägarnas egen personlighet och attityd, samt graden av separationsångest hos hundarna. Det visade sig att 18% av de tyska och hela 33% av de ungerska hundarna led av någon grad av separationsproblem. Det yttrade sig som allt från att hunden darrade, dreglade och skällde när de lämnades till att de kissade och bajsade inne och tuggade sönder möbler. Ett resultat som var i överensstämmelse med forskarnas förväntningar var att hundar med problem oftare var stressade och lättstörda i övrigt i sitt vardagsliv. Men det som överraskade mig mest var det klara sambandet mellan ägarnas anknytning till sina hundar och risken för att de skulle utveckla separationsångesten. Jag hade kanske förväntat mig att personer som är mycket starkt knutna till hundarna skulle kunna uppleva större problem, men det var precis tvärtom. Ju mindre stark anknytning - dvs ju större “avståndstagande” från en nära relation - desto större risk att hundarna utvecklade ångest. Det är viktigt att komma ihåg att undersökningen baseras på självrapporterade uppgifter från ägarna och bara visar på möjliga samband. Det går inte med säkerhet att säga vad som orsakar vad. Men forskarna föreslår ändå att skälet till resultatet kan vara att de avståndstagande ägarna inte är lika bra på att möta hundarnas behov och på att erbjuda dem en trygg bas i tillvaron. Det skulle kunna medföra att hundarna utvecklar en osäkerhet och otrygghet som kommer till uttryck i separationsångest. Oavsett vad den korrekta förklaringen är kan vi konstatera att det aldrig verkar fel att knyta an starkt till sin hund!
Konok, V., Kosztolányi, A., Rainer, W., Mutschler, B., Halsband, U., & Miklósi, Á. (2015). Influence of Owners’ Attachment Style and Personality on Their Dogs’ (Canis familiaris) Separation-Related Disorder. PLoS ONE, 10(2), e0118375.