Från forskningsfronten
Matte och husse vet bäst
I dagarna har den senaste forskningsrapporten från min egen grupp publicerats. Det är ett led i det samarbete vi har med försvarets hunduppfödning. Vid hundtjänstenheten i Sollefteå föder man upp schäfrar, men ett problem är att inte ens hälften av valparna tar sig hela vägen till utbildad tjänstehund. Min doktorand Pernilla Foyer, som är anställd vid försvarshögskolan, studerar olika etologiska aspekter på vad som får en hund att lyckas, med ett fokus på hundarnas tidiga upplevelser. Valparna placeras efter avvänjning hos en fodervärd och när de är ett och ett halvt år gamla avgörs deras öde vid ett så kallat lämplighetstest, som påminner rätt mycket om det MH-test många genomför med sina sällskapshundar. I den nu publicerade rapporten fokuserade Pernilla och en mastersstudent, Nathalie Bjällerhag, på betydelsen av hundens levnadserfarenheter under fodervärdsperioden. Man genomförde en omfattande enkätundersökning bland över 70 fodervärdar och kartlade deras uppfattning om hundens personlighet och upplevelser. Det jämfördes sedan med utfallet i lämplighetstestet. Undersökningen visade att resultatet på testet till stor del kunde förutsägas utifrån fodervärdarnas enkätsvar. Omkring 30% av variationen i lämplighetstestens resultat kunde förklaras med de egenskaper fodervärdarna själva hade observerat hos hundarna. En tolkning är att man kan förbättra urvalet av hundar genom att väga in också fodervärdarnas intryck av hunden. Några oväntade resultat dök upp: de hundar som klarade testet bra hade i genomsnitt lämnats ensamma hemma längre tid på dagarna. De hade också högre frekvenser av stressrelaterade beteenden, som hyperaktivitet och “jagar skuggor”. Det är omöjligt att säga vad det betyder, men kanske är det så att de egenskaper man söker vid lämplighetstestet oftare finns hos hundar som har en låg stresströskel och dessutom är mindre beroende av sin ägare. Kanske kan sådana här studier på sikt förbättra urvalet av tjänstehundar.
Foyer, P., Bjällerhag, N., Wilsson, E., & Jensen, P. , 2014. Behaviour and experiences of dogs during the first year of life predict the outcome in a later temperament test. Applied Animal Behaviour Science, in press. http://dx.doi.org/10.1016/j.applanim.2014.03.006
Ny bok på gång - Hunden som skäms
Det har varit tyst med forskningsnyheter på den här bloggen under en tid. Orsaken är: jag har varit upptagen med skrivandet på min nya bok (omslaget ser du ovan). Men nu - äntligen - har jag lämnat manuset till förlaget, efter några månaders intensivt skrivande på kvällar och helger. Jag ska inte överdriva arbetsinsatsen, boken har faktiskt nästan skrivit sig själv, eftersom det finns så otroligt mycket rolig och intressant ny forskning om hundars tankar och inre liv. Nu vidtar redigeringsarbete och bildletande, sedan finns boken förhoppningsvis ute till försäljning den 1 oktober. Du som följer den här bloggen kommer att känna igen bokens teman och upplägg. Det handlar om hur hundar kommunicerar med oss människor, samt om deras inre tankar och känslor. Kan de skämmas (det är själva frågan i bokens titel)? Vad med känslor som svartsjuka, rättvisa och empati? Och hur lär de sig egentligen svenska? Boken blir en inblick i hur forskningen går till inom området, vilken typ av experiment som kan avslöja svaren på så svåra frågor, eftersom man ju inte kan fråga hundarna direkt. Jag hoppas att du kommer att tycka att det är lika intressant att läsa boken som jag tycker det varit att skriva den. Här kommer ett kort utdrag ur det kapitel som handlar om svartsjuka och rättvisa:
"Friederike Range och hennes medarbetare i Wien gjorde ett experiment för att undersöka om hundars kan uppleva orättvisa. De tränade 29 hundar att utföra en av hundvärldens favoritkonster: vacker tass. Jag tror att nästan alla som ägt en hund har lärt den det lilla tricket. Det är en enkel konst som de flesta hundar lär sig snabbt, kanske eftersom krafsandet med tassen är ett naturligt tiggbeteende som lätt kan omvandlas till en belönad handskakning.
När hundarna väl behärskade tricket undersökte man hur länge de var villiga att fortsätta att utföra det om man slutade belöna dem. Det visade sig att de flesta tröttnade efter ungefär 30 obelönade ”vacker tass” i rad. Men om de fick lite godis för varje gång de gjorde rätt, var de beredda att fortsätta nästan i det oändliga.
Under själva experimentet fick två hundar utföra sin konst samtidigt. När man nu belönade bara den ena hunden visade det sig att de som inte fick något godis snabbt tappade intresset. Redan efter 15-20 försök vägrade de att lyda. Och redan innan dess visade de tydligt sin tveksamhet till att medverka. Medan de normalt bara behövde ett enda kommando för att visa tassen, krävdes 2-3 tillsägelser innan de gjorde det när partnern blev belönad men inte de själva.
Kanske var de bara trötta på att utföra det här lite meningslösa beteendet? Nej, om samma hundar åter testades i par, men ingen av dem fick någon belöning, fortsatte de oförtrutet 30 gånger i rad. Samma sak gällde när de fick utföra sin konst ensamma tillsammans med försöksledaren.
De slutade bara samarbeta när de såg att en annan hund belönades för samma sak som de själva förväntades göra gratis. Ett antal kontrollförsök visade att den reaktionen var opåverkad av om hundarna kände varandra eller inte och av hur motiverade de var att arbeta för godis i allmänhet. Det var verkligen känslan av att vara orättvist behandlad som lyste igenom.
Det här försöket demonstrerar på ett tydligt sätt att hundar kan uppleva sig orättvist behandlade. Antagligen satt de där och kände ett sting av avundsjuka. ”Varför ska jag göra det här dumma tricket för ingenting, när han där får godis om och om igen för samma sak?”."