Per Jensen

Tidigare detta år publicerade mina kollegor i Uppsala nya resultat från jämförelser mellan hundars och vargars DNA, där de fann att en viktig del av det som skiljer arterna är att hundar har genvarianter som gör dem bättre på att bryta ner stärkelse. Man antog att detta uppkommit i samband med att människan blev jordbrukare och hundar därför lättare kunde anpassa sig till att leva på den mat som ingick i den nya dieten för människor. På den just avslutade evolutionskonferensen i Lissabon presenterade Javier Quilez från Spanien nya resultat av en ännu mer omfattande jämförelse av arternas DNA, som inkluderade många fler vargar från olika områden. De fann att en av de viktigaste mutationerna för stärkelseomsättning (Amy2B) faktiskt kan återfinnas i vargar - i deras fall i spanska vargar. Däremot hittade de inte mutationen i Airedaleterrier och mellanpudel. Quilez föreslog att förmågan att bryta ner stärkelse kan ha funnits hos vissa vargar redan före domesticeringen och sedan aktivt selekterats under jordbrukssamhällets utveckling. 

Detta var faktiskt den enda (!) hundrelaterade presentationen under den en vecka långa evolutionskonferensen. Nu är den slut och jag och 1500 andra forskare packar våra väskor för att åka hem till vardagen. Det finns många intryck att ta med sig hem, men ett viktigt sådant är den stora vikt som allt fler evolutionsbiologer fäster vid icke-genetisk nedärvning. Jag har tidigare berättat om hur kultur och inlärning kan generera evolutionära förändringar, de sista dagarna fylldes också av mycket epigenetik. Det handlar om kemiska förändringar i DNA-molekylen som inte påverkar själva den genetiska koden, utan hur den uttrycks och samordnas. Stress, inte minst tidig stress och under graviditet, kan leda till epigenetiska förändringar och de kan ibland ärvas, så att avkommans egenskaper påverkas av föräldrarnas upplevelser. För några år sedan ansågs detta nästan vara hädiska synpunkter, men i dag väcker rapporter om sådana fenomen inte någon större uppståndelse. I stället handlar det om vilka molekylära mekanismer som kan åstadkomma sådana här processer. Än så länge forskas det mest på s k modellorganismer, inte minst växter (där backtrav, Arabidopsis thaliana är den främsta modellen), men fler och fler intresserar sig för epigenetik hos högre stående arter. Själv berättade jag om våra egna forskningsresultat, där vi funnit att domesticerade höns skiljer sig markant från sina förfäder, de röda djungelhönsen, när det gäller DNA-metylering, en av de viktigaste epigenetiska fenomenen. Vi tror att man under domesticeringen har selekterat höns med gynnsamma epigenetiska profiler och att det kan vara en förklaring till den snabba uppkomsten av mängder av varianter. Det här skulle kunna gälla hundar också, något som står på vår dagordning för de närmaste årens forskning. 

Nu är det farväl till Lissabon och hemresa från 30 grader i skuggan till svensk höst. Ska bli rätt skönt...

Nu har jag anlänt till Lissabon för en veckas konferens om evolutionsbiologi. Det här är en stor och svåröverskådlig konferens, inte mindre än 1500 deltagare och presentationer från tidig morgon till sen kväll hela veckan, tom lördag. Även om det inte ser ut att vara mycket hund på schemat kan det säkert finnas ett och annat som intresserar dig som följer min blogg, så jag räknar med att lämna några höjdpunkter under veckan som kommer. I dag var det registrering och mottagning och det mest påfallande intrycket var värmen - 35 grader i skuggan är inget vi svenskar är vana vid. Min egen presentation om epigenetiska mekanismer i domesticeringen kommer inte förrän på fredag kväll.

Här i Newcastle är konferensen nu slut efter fem intensiva dagar. Den sista dagen innehöll bl a ett symposium om hundbeteende, välbesökt och intressant. Peter Hepper berättade om sin forskning på prenatala erfarenheter: tikar matades med foder som försetts med en mild vaniljsmak under dräktigheten. I valförsök föredrog valparna sedan vaniljdoft både direkt efter födelsen och ett år senare. Dessutom föredrog de som vuxna att interagera med hundar som försetts med vaniljdoft i pälsen. Holy Miller, som tidigare visat att hundar är bättre på sökuppgifter efter en stadig frukost än om de är hungriga (refererat i min gamla blogg) berättade om sina studier där hon funnit att glukos och fruktos kan uppväga den utmattningseffekt som hundar (och människor) upplever av att lägga band på sina impulser. När hundarna testades i ett enkelt inlärningstest klarade de det sämre om de dessförinnan hade tvingats att sitta stilla och vänta i en halvtimme - lite fruktsocker återställde koncentrationsförmågan. Den mest fascinerande rapporten stod Min Yong från Nya Zeeland för. Hon visade övertygande att hundar reagerar lika starkt på babygråt som människor (trots att försökshundarna valdes från barnfria familjer), med oro, ökad aktivitet och förhöjda stresshormoner. Joller eller brus framkallade inte alls samma reaktion, vilket tyder på att hundarna faktiskt känner samma typ av empati som människor inför de gråtande spädbarnen. Nu packas det ihop och så är det åter till vardagen som gäller.

Så befinner jag mig i Newcastle, England, sedan söndag eftermiddag då den stora internationella etologikonferensen drog igång. T o m torsdag kommer dagarna att fyllas med presentationer av ny forskning från hela världen. Omkring 900 etologer är här och under de fem dagarna konferensen pågår presenteras över 450 föredrag och 375 posters. Det är betydligt mindre genetik än jag hade hoppats och inte så mycket hund som jag hade trott - men ett antal presentationer har hunden i fokus och några av dem låter mycket intressanta. Under veckan ska jag försöka ge åtminstone några sammanfattningar av saker som jag tycker är intressanta. Från dagens sessioner kan jag berätta att Peter Henzi med kollegor från Österrike funderat över varför hundar under brottningslek ägnar sig mycket åt att rulla över på rygg och uppvisa vad som kan förefalla vara ett subdominant beteende. Vargar gör det också, med det visade sig att hundarnas sätt att använda åtbörden skiljer sig väsentligt från vargarnas. Bland förfäderna verkar det mest troligt att det handlar om ett underkastelsebeteende, i syfte att inte provocera fram aggression från en dominant individ. Hos hundar är det troligtvis helt orelaterat till dominans. Oavsett ålders-, storlek- och rasskillnad är hundar lika benägna att lägga sig ner i olika faser av leken och det verkar helt enkelt handla om ett lekfullt sätt att parera den andra partens försök att bita i nacken.

Mer kommer vartefter…