Från forskningsfronten
Se din hund i ögonen och må bra
Har du också hört den gamla “sanningen” att man ska undvika att se en hund i ögonen, eftersom det kan uppfattas som en hotsignal? Det sägs ibland bero på att ögonkontakten är en aggressiv signal nedärvd från vargarna. Den som följer bloggen vet att hundar tvärtemot detta gärna tittar oss i ögonen, inte minst för att få information om var vi har vår uppmärksamhet. Nu visar en ny japansk undersökning, publicerad i veckans nummer av Science, att ögonkontakt inte bara är naturlig för hundar, det är en viktig del av att stärka de sociala banden och utlöser en fysiologisk reaktion hos både hunden och ägaren. Den japanska forskargruppen studerade hundar och deras ägare i en ostörd situation, där de fick interagera fritt, med den restriktionen att ägaren skulle undvika direkt fysisk kontakt med hunden. Man mätte hur mycket tid de ägnade åt att se varandra i ögonen. Efter sessionen fick både ägare och hund lämna urinprov, och från det analyserade man mängden oxytocin som frisatts. Oxytocin är ett hormon som stärker parbildning och social sammanhållning och det är allmänt känt som “må-bra-hormonet”, eftersom det leder till en känsla til av lugn och välbehag. Det visade sig att de som hade mest ögonkontakt hade högst oxytocinnivå. Det gällde både hundarna och människorna och man kunde se vad som tycktes vara en “positiv loop” - ögonkontakt ledde till högre oxytocin, som i sin tur ledde till att hunden och människorna hade ännu mer ögonkontakt. I ett experiment gav man oxytocin till de inblandade genom nässpray innan de fick umgås, och som förväntat ledde det till att ögonkontakterna ökade väsentligt. Forskarna studerade också socialiserade vargar och deras ägare/skötare, men där hittade man inte motsvarande effekter. Allt tyder alltså på att hunden under domesticeringen utvecklat denna förmåga att knyta an till sin ägare och att det avspeglar sig i hormonfrisättningen. Alla vi som njuter av att umgås nära med våra hundar har nu fått en förklaring till varför det känns så skönt - det är helt enkelt oxytocinet som får oss att må bra av vår hund!
Miho Nagasawa, Mitsui, S., En, S., Ohtani, N., Mitsuaki Ohta, Y. S., Onaka, T., et al. (2015). Oxytocin-gaze positive loop and thecoevolution of human-dog bonds. Science, 348(6232), 333–334. doi:10.1126/science.1258955
Att be om hjälp är medfött
Här kommer lite nyheter från min egen forskningsfront: Alla vi hundägare vet att det effektivaste sättet för våra fyrbenta vänner att lösa ett problem är att be oss om hjälp. I åtskilliga studier har man kunnat visa att det här skiljer hundar från vargar - vargarna försöker lösa situationen själva, hundarna söker tidigt assistans från en människa om de har svårigheter. Man har menat att det här är ett resultat av domesticeringen, men kritiker har invänt att det kanske är ett inlärt beteende, ett resultat av att hundar växer upp som familjemedlemmar och där utvecklar det här sättet att använda sina ägare som redskap, t ex när bollen rullat in under soffan. För att undersöka vilken av teorierna som är korrekt behöver man studera hundar som alla har i stort sett identiska erfarenheter från sin uppväxt. En sådan population av hundar fick min forskargrupp tillgång till när Astra-Zenecas uppfödningsanläggning lades ner för ett par år sedan. Innan hundarna flyttade till olika familjer reste min doktorand Mia Persson dit och studerade över 500 beaglar i ett test med ett olösligt problem. Uppgiften var att plocka fram godis genom att krafsa ett lock åt sidan (se bilden ovan), men ett av locken var fastskruvat och gick inte att rubba. Mia testade alla dessa hundar under en period av flera månader, spelade in deras beteende och ägnade ytterligare ett antal månader åt att analysera videofilmerna. Eftersom det här handlade om hundar som föddes upp på en stor kennel var deras tidigare kontakter med människor väldigt standardiserad och lika för alla - man kan utgå från att skillnader mellan dem därför mest beror på genetiska skillnader. Mia mätte upp hur snabbt och enträget varje hund bad om hjälp och vilka beteenden de använde. Variationen var stor, vissa uppförde sig ungefär som en varg och försökte klara sig själva, andra var snabbt framme och sökte assistans, både med blickar och fysiska åtbörder, som att krafsa och hoppa på personen i rummet. Analysen visade att tikar var mer benägna att be om hjälp än hanar och att äldre hundar gjorde det mer än yngre. Det sistnämnda tyder på att beteendet utvecklas med ålder och erfarenhet. Men det viktigaste resultatet var att mellan en fjärdedel och en tredjedel av variationen mellan olika individer berodde på de genetiska skillnaderna. Tillsammans visar studien att benägenhet att be om hjälp är medfödd och genetiskt betingad till stor del, men att också erfarenhet spelar stor roll. Den starka genetiska komponenten tyder på att beteendet antagligen är ett resultat av domesticeringen. Vilka gener det handlar om vet vi inget om än så länge, men det är nästa steg i forskningen - alla hundar har lämnat sitt DNA till Mia och just nu pågår ett intensivt arbete med att kartlägga detta.
Persson, M E, Roth, L S V, Johnsson, M, Wright, D, and Jensen, P. 2015. Human-directed social behaviour in dogs shows significant heritability. Genes, Brain & Behavior. DOI:10.1111/gbb.12194